Feel in the Blogg

Den 17 juni 2018 skrev jag del 1 och nu är det dags för del 2! För nu börjar det hända saker!

Dokumentet här ovan är från 1893 då man gjorde en ombyggnation av den gamla tullstugan med anor från 1600-talets slut.

Så småningom såg huset ut så här:

En del av hur Stora Nygatan i Arboga såg ut för över hundra år sedan:

Järnvägshotellet till vänster och tullstugan intill Glasblåsargården på höger sida.

1951 förvandlades det lilla tullhuset till kiosk och sen dess har utseendet på huset sett ut så här: Faktiskt en väldigt ful byggnad – och ett gammalt förstört kulturarv! Förstört för tid och evighet – tills det en dag jämnas med marken…

INTE DÅ!! För jag sålde huset till Gustav och Angelica Öberg som nu förverkligar min dröm – en dröm som också kom att bli deras!
Den dröm jag haft sen pappa köpte huset 1986 – att återställa det till sitt forna ursprung.

Nu har Gustav fått bygglov och självklart satte han igång direkt!

Mäta –
och få till det!

Fundera lite… Diskutera lite…

Åsså på’t igen!

Vänner som kan hjälpa till är bra att ha. Thomas Andersson, mera känd för Arbogaborna som ”Ketchup” är en skicklig yrkesman.

Här följer lite murarjobb! 

Inuti ser det förstås fortfarande ut så här: När den nya väggen är murad och de nya fönstren på plats kan interiören börja göras i ordning.

Fönstren ja, det blir tre till antalet mot Östra Nygatan. Istället för dörren på ritningen från 1893 blir det ett fönster på mitten av huset. 
Den nya ingången kommer att bli från baksidan.

Fortsättning följer!

Och där står jag mitt emot och fotograferar! 🙂
Är jag glad då, tro?? Överlycklig!!

Det kommer mera så småningom! Jag lovar!

Så där ja, ny blogg ute! Nu kommer del 2 av Aidensfield 2018!
En ny dag randas I Aidensfield (Goathland) och det är dags för fest!  I flera dagar till och med!

NYMR – North Yorkshire Moors Railway anordnar varje år The 60ths Fest! En hejdundrande fest på flera orter, med massor av musik och allt med 60-talstema! Men titta! Där är ju jag!!
Jag blev haffad av en fotograf som ville ta kort på mig och Tracey i vår utstyrsel! Det gick ju hur bra som helst! Och intill ett underbart ånglok – jag älskar ånglok!
Bilden kanske blir reklam för nästa års fest – vad vet jag! 🙂

Jag klädde upp mig och ut mig förstås! Och träffade på Greengrass där i Aidensfield också – förstås!
Ljuvligt väder – och varmt! Så det gällde att underhålla sig med svalkande drycker!

I Goathland fanns det andra som klädde ut sig och inte då som på 60-talet utan så här: Som pirater! Och många var dom! Ett helt gäng med pirater från Whitby!  Allt om Whitby International Pirate Society kan ni läsa genom att klicka HÄR!

Men vi som gillar 60-talsmusik ville fara till Levisham som dessa dagar döpts om till Elvisham! Ett ställe för Elvisfans!
Sagt och gjort!  Upp på flaket med Mike! För Greengrass ”truck” har bara ett säte!
Och på det sätet satt Cassie och jag intill chauffören!  Sen bar det iväg!
Och vilka vägar sen… Smala och eländiga och uppåt! Med obefintliga vägrenar uppe på toppen och gupp så att stackars Mike for upp och ner och hit och dit på flaket! Att möta något annat fordon var inte roligt! Men vi skrattade så vi tjöt och skrek i högan sky när ”trucken” var på väg ner i diket!

 Och inte skrattade vi mindre åt det här!!

Den där gamla ”trucken” var trögväxlad! Och det var inte lätt för chaffisen att få i växlarna när vi satt så trångt – tre i framsätet…
Det var bara för fröken Linde att sära på benen!!

Det var tur att man hade med sig lite förtäring!  Både att svalka och stärka sig med!  
Men Greengrass var en duktig chaufför trots alla märkliga problem och snart var vi framme i Levisham!

   Levisham som helgen till ära fått nytt namn!

Och alla kom vi fram helskinnade – även Mike på flaket! 

Nu stundade lite hullabaloo… Inte fick man vara ifred heller!  En fotograf från GettyImages skulle absolut fotografera!  Ja, det var väl bara att finna sig i det då… 

Mer om detta kommer på slutet… 

Nu över till nästa dag!

  För det var fest i flera dagar!

Ny utstyrsel – åsså på’t igen!

Massor av fina gamla bilar hör till! Och överallt dyker Claude Jeremiah Greengrass upp!! Greengrass gillar också bilar!

Människor ville fotografera bilarna! Men dom ville också fotografera Greengrass!  Han hade fullt upp!

Men klockan 11 fick Greengrass konkurrens! David Lonsdale skulle komma och signera almanackor! David Lonsdale spelar David Stockwell i TV-serien ”Tillbaka till Aidensfield” (”Heartbeat” på engelska). I TV-serien är han och Greengrass kompanjoner. Så det var extra roligt att få en bild på dom båda ihop  – med mig i mitten!

Och precis som i TV-serien där Greengrass jagas av sergeant Blaketon – så jagades han även av polisen här i Goahtland!

Men nu var det dags att dra vidare! Jaha, och vad gör man då – med soppatorsk och 1,5 mil till närmaste bensinmack!?
Det löstes ju hur snabbt och bra som helst! En ”farmer” kom farande med en ”jerrycan” och sen ställde det här paret upp med skjuts till macken i Whitby och tillbaka! Suveränt bussigt gjort!

Nu var vi alla på väg igen!

  Greengrass körde som vanligt! Den här gången bar det av mot Grosmont! Och banne mig – visst fungerade GPS i min Iphone här i England också!
Nu skulle vi se den fantastiska Nancy Ann Lee – Little Miss Sixties! Och visst var hon där! Och visst sjöng hon helt fantastiskt! 60-talsmusik, goa vänner och en en kall öl – vad kan vara bättre!? Lilla Indie sitter i Jacquies knä.

Sen blev det kramkalas! Little Miss Sixties!
Framför henne sitter Dave och fina hunden Biddy!
Jag är Nancy Ann Lee’s största svenska fan, säger hon! Hon är en god vän också.

Trött på vägen hem – men mer skulle det bli!

60-talsmusik vid varje station utefter North Yorkshire Moors Railway! Sen bar det hemåt i natten. 

Goathland Hotel! Hem ljuva hem! 

 Som sagt – inte fick man vara ifred… Till råga på allt hamnade vi på första sidan i tidningen!

Så efter dom här dagarna fanns det mycket att stoppa i burken hemma!

Nästa blogg om Aidensfield kommer att handla om naturen runt omkring! För det är SÅ vackert i North Yorkshire och då speciellt i Goathland förstås – mitt andra hem.

Vi ses i nästa blogg!

Nu så! Nu blir det blogg om Aidensfield – d v s Goathland i England!

Resan påbörjades i lilla Arboga. Trots att jag packat och packat om – och plockat ur men också plockat i igen…så blev det den stora (och tunga – väldigt tunga så småningom…) resväskan!  Men vad gör väl det när allt är ett äventyr!!

Det är inte helt enkelt att ta sig till Goathland i North Yorkshire – och inte går det fort heller. Först tåg mot Arlanda och flyg därifrån. Eftersom det inte går direktflyg till Manchester i England på vettiga tider så blir det till att mellanlanda i Oslo.
Från Oslo vidare mot Manchester.
När man väl kommit fram till Manchester promenerar man till stationen och plockar ur de förbeställda tågbiljetterna ur någon av automaterna som finns där.
Järnvägsstationen ligger suveränt bra i Manchester – kort gångavstånd från flygplatsen.

Från Manchester Airport – byte av tåg i Manchester Piccadilly mot den lilla staden Malton. Att resa med tåg i England är inte som i Sverige. Här kan man köpa både kaffe, te, öl och vin plus kakor, smörgåsar, godis m m från den ambulerande vagn som dras runt bland passagerarna. Jag valde te och en bit ”fruit cake! – ljuvligt god. Och riktigt te förstås!! 🙂

Från Malton går det buss till Goathland men eftersom sista bussen redan skulle ha gått när jag kom fram tog jag taxi från Malton till Goathland. Inte särskilt dyrt för den vägsträckan!
Att resa till Goathland från Arboga tar hela dagen. Jag startade 05.17 från Arboga Station och var framme i Goathland strax efter 17 på kvällen – engelsk tid (d v s efter 18 svensk tid).
Då är det väldigt bra att ha en sådan här med sig på resan! En powerbank för att ladda mobilen!

Framme! Allt sig likt! Får överallt! 🙂

Jag promenerade sista biten.

 Lycka att äntligen återse Aidensfield Arms igen! The Goathland Hotel! Kramkalas blev det när jag träffade Hannah Richardson och hennes föräldrar Keith och Jean som äger hotellet!

Jag fick nyckeln till ”mitt rum” – nummer 9!

Utsikt från mina fönster.

 Underbart att vara här igen!

 Jag lämnade mina väskor och kilade ner till puben för en kall öl att svalka törsten med efter den långa resan. Behöver jag säga att den smakade ljuvligt!

Ny dag! Frukost med utsikt mot Scripps Garage! Åsså själva frukosten då – Full English breakfast! Naturligtvis! – Do you want everything on it? Den frågan får man första gången. D v s  det betyder – vill du även ha blackpudding? Det vill jag! Blackpudding är som blodpudding med lite krydda. Övrigt på tallriken är ägg, bacon, korvar, champinjoner och tomater. Till det serveras te och rostat bröd. Älskar’t!!

Jag erkänner – efter den långa resan och alla intryck så var jag däckad hela dagen efter. På fredagen hade jag stämt träff med Douglas som jag fått kontakt med via Facebook. En ”old farmer” som är född i Goahtland. Han och hans fru Margaret skulle komma och bjuda mig på lunch på puben.
I panik började jag fundera fredag morgon hur jag skulle hinna med allt jag ville göra under min vistelse?? Skulle jag hinna med ånglok och fish & chips?? Så jag bestämde mig för att slå till med både ock! Både lunch på puben och kvällsmat i Whitby!

Douglas och Margaret! SÅ trevliga människor – farmers! Det var som om jag känt dom hela livet! Påminde lite om mina morföräldrar. Och den ”sandwich” de bjöd på såg ut så här… Jättemycket mat! Och en pint förstås! 🙂

Så småningom gav jag mig iväg mot Whitby! Via ånglok – naturligtvis! Njöt hela resan medan jag hängde ut genom fönstret och filmade!

Whitby och godaste kvällsmaten! Älskar fish & chips! Med en öl till förstås!

Framåt kvällen var jag rätt trött men vad ser jag när jag promenerar från järnvägsstationen uppför backen mot Aidensfield Arms!!

Greengrass lastbil!! 🙂 The one and only hade redan kommit! Och fullt av folk redan som ville fotografera såväl lastbilen som honom själv!

Så det blev en pint på kvällskvisten med Greengrass och delar av gänget!

Och – det här, det var bara början…

Äventyret fortsätter…
– i nästa blogg!
”Aidensfield – Festen” blir det då! 

Vi ses!

”Janis – little girl blue” –
är en dokumentär om Janis Joplin. Bloggaren har sett den – den finns på SVT Play – och hon berördes mycket av filmen.

En skolrast 1970 när bloggaren och hennes vänner gick ut på stan syntes löpsedlar överallt!

På svenska skrek Aftonbladet och Expressen ut: JANIS JOPLIN ÄR DÖD!
Bloggaren som var en blyg och skötsam flicka på den tiden visste inte mycket om Janis Joplin mer än att man förknippade henne med häftig musik och tunga droger. Och – det var heroinet som tog hennes liv.

Att se denna dokumentär gav en helt annan inblick i Janis Joplins liv.

Om en liten flicka i Texas som ”inte passade in” – och vad som hände sen…

Född 1943 med den tidens syn på hur flickor skulle se ut och bete sig, särskilt i söderns USA.

Det här fotot är från Janis’ tid på highschool.
Hur den vilda, fria tjejen ändå försökte passa in, följa regler, hålla sig till den norm som gällde.

Mobbad och utfrusen!  Vald  i en omröstning på Campus vid Universitetet i Texas till ”Årets fulaste man”(!) – ett ”skämt” som nästan knäckte henne.

”Hon var inte vacker och hon betedde sig inte som en ung kvinna skulle göra” – det var Texas’ dom på 50-60-talet!  Familjebilden visar pappa, mamma, lillasyster Laura, Janis och längst fram lillebror Michael. Janis rebelliska tid har bara börjat!

För hon kom igen! Från mobbad, förtalad, med föräldrar som skämdes över henne – till världsstjärna! Janis Joplin!

Se dokumentären på SVTPlay – klicka HÄR!

Albumet ”Pearl” med hiten ”Me and Bobby McGee” kom ut 1971, året efter Janis Joplins död.

Bloggaren kommer att tänka på sin egen barndom. Den där lilla glada tjejen som var så full av liv. Men som kom att bli som en skugga av sig själv när skolan gjort sitt… Mobbad och utfryst av skolkamraterna.

Det blev bättre. Bloggarens tankar handlar inte alls om någon jämförelse med Janis Joplins revansch och stjärnstatus. Det handlar mer om vad människor gör mot varandra. Hur mobbing och utfrysning kan förstöra en människas liv. Förstöra – men ändå finna sin väg – om tillräcklig ork och kraft finns.
Den som ser dokumentären om Janis Joplin ska upptäcka att den där sorgen från barndomen och uppväxten alltid fanns kvar som en värkande tagg i Janis’ hjärta. Att det var dövandet av sorgen och smärtan i form av en sil en kväll på ett hotellrum som tog Janis Joplins liv…

Bloggaren kan nog säga att hon också har stunder ibland men med åren har minnena bleknat för den utveckling som skett. Kalla det revansch om ni vill.

Ja, åren gick – och tiden läkte sår. Numera känner sig bloggaren stark och självständig – inte rädd för någon!

När hon köpte sig en ny bil förra året, på egen hand – jättebra gjort! Men ännu hellre när hon i veckan sålde en av fastigheterna i det bostadsföretag hon äger  – toppen!!

För att förstå allt det här bör man veta att bloggaren gick in i väggen två gånger då hon jobbade som personalchef. En total kollaps som innebar en svår sjukdomstid, bråk med en oförstående Försäkringskassa, sjukpension, obefintlig inkomst men också en skilsmässa.

Så pappan i sin himmel är säkert också väldigt stolt över sin dotter som klarar hans lilla företag så bra – trots hans oro när han lämnade över det… 😉

Så nu säger hon till sig själv:  – Vad duktig du är! Vad bra du är! Du fixar allt, ensam! Du är inte rädd! Du klarar allt!

Och så klappar hon sig själv på axeln!

Varför skulle hon inte göra det!? Varför ska man inte få berömma sig själv!? Tycka att man själv är bra, att man lyckats och att man tagit revansch för de hemska skolåren! SJÄLVKLART ska man berömma sig själv! Tycka om sig själv!

Varför skriver bloggaren det här?? Och NEJ, det handlar inte om någon sorts skryt eller självhävdelse! Det handlar om att ge hopp! Att aldrig ge upp! Att kringelikroka sig fram, gråta lite, svära lite, förbanna en del – men också att lära sig, utvecklas, använda de hårda erfarenheterna till något bra – och att gå vidare. Inte låta svåra minnen förstöra också framtiden!

Förutom detta –  ska man också VARA SIG SJÄLV! Och det tror bloggaren kommer med ökande självförtroende. Att våga vara precis som man själv vill!

”Att få vara den jag är – är underbart! Inte anpassa sig, inte passa in, inte bry sig om ”regler” eller vad andra tycker. Fullständigt underbart OCH helt klart det liv man ska leva! Jag lever!”

”Att sitta instängd i sitt kök,
med persiennerna nedvickade
och duka upp min egen måltid
– vad jag vill – när jag vill – hur jag vill,
ensam –
UNDERBART!”

Att våga vara som man vill! Gå sin egen väg. Inte bry sig om vad andra har för åsikter – för att DET HÄR ÄR DU!

Sen är det ju så här också – sjukdomar och ålder…

Känner du efter ordentligt så alltid har du ont någonstans. – Aj, vad det gör ont där då! Oj oj oj, nu är jag nog snart sjuk…
GLÖM SÅNT! KÄNN INTE EFTER! Tänk: JAG MÅR JÄTTEBRA! Strunta i om det sticker och klämmer någonstans! Börjar du känna efter och fundera så blir du snart sjuk! Du kommer i alla fall att känna dig sjuk – för minsta lilla krämpa. TOTALT ONÖDIGT!

Åsså åldern igen då… Stirrar du på ditt födelseår och tänker: – Fy fan, jag håller ju på att bli gammal! – då blir du gammal!
GLÖM SIFFROR och LEV!! Man är inte äldre än man känner sig!! Som bloggaren – 40+ och knappt det… 😉

Var som du är!
Gör det du vill!
Glöm ålder och skavanker!
LEV!!
Yes!! Go for it!!

Lite klipp så ur DN förra söndagen: 

En gångbiljett! Biljetten ger tillstånd till att gå på spåret mellan Tomteboda och Spånga.
Björn Thörnqvist i Bromsten som sänt in biljetten till DN funderar på om det kan vara en lösning för SJ när tågen inte går som dom ska. Att man får tillåtelse att gå hem! :-))
Bloggaren undrar lite vad äldste sonen som jobbar på SJ:s huvudkontor tycker om förslaget… 😉

Sen det här: Om ekologiska lantbruk i Sverige.
20 % av kossorna i Sverige är ekologiskt hållna.
”6 procent ökade antalet ekologiskt hållna grisar med 2017, och uppgick till 30800, Drygt 2 procent av det totala antalet grisar i Sverige var ekologiska”.
17 % av värphönsen i Sverige är ekologiska.
Bloggarens åsikt: BEDRÖVLIGT! Det är alldeles för lite! Om djur ska leva bara för att bli mat så ska de banne mig ha ett bra och värdigt liv!!

HEJA CARINA ANDERSSON OCH MAKEN JOHAN PÅ HÖGSTA GÅRD SOM HÅLLER GRISAR BÅDE EKOLOGISKT OCH KRAV!!!
Högsta gård ligger mellan Köping och Valskog! Åker du tåg kan du se grisarna gå och böka på gården!
Klicka HÄR för att komma till Högsta Gård och kanske handla lite ekologiskt kravmärkt fläskkött!
 Kanske göra en semesterutflykt till gården i Västmanland för lite inköp! Glöm inte kylväskan då! Och kontakta Carina eller Johan först.

Var nu riktigt goa och snälla mot varandra! Tänk KÄRLEK och glöm det där gnälliga och tjuriga! SLUTA MOBBA och lägg av med att vara taskig mot andra!
Och kom ihåg: VAR DEN PERSON DU ÄR! LÅT INGEN ANNAN BESTÄMMA VAD SOM ÄR DITT RÄTTA JAG! LEV LIVET MEDAN DU KAN – DITT LIV!!

Pussar till alla men mest till HONOM!

HÄR kan du via Youtube lyssna på en av Janis Joplins största hits – ”Me and Bobby McGee”.

Tomten nr 1 i Arboga. Nu skriver vi historia.
Dokumentet här ovan är daterat 1884. I bankfacket fanns ett liknande dokument från 1893 – som visar en annan ombyggnation:

Två olika förslag troligen och det senare, med dörren på mitten av huset, vann.

Slutet av 1800-talet gjordes ritningarna och nu är det dags igen.

Men först lite historia – det som bloggaren vet.
Huset – med fastighetsbeteckningen Köpingstullen 3 – byggdes som tullstuga någon gång kring årsskiftet 1699/1700 och enligt uppgift användes tullstugan mellan åren 1705-1819.
En skylt som fanns i huset när bloggarens far köpte det 1986 säger så här:
”Detta hus troligen uppfört i slutet på 1600-talet var tullstuga åren 1705-1819 – gräns mellan land och stad där alla varor som fördes in och ut i staden förtullades – Nygatan var då ren landsväg och Stureparken betesmark.”

Så här skriver Wikipedia om tullstugor och stadstull, citat:

STADSTULL.

Stadstull var i Sverige en tullavgift som mellan år 1622 och 1810 erlades av den som förde in varor till försäljning i en stad, även benämnd den lilla tullen (för utrikeshandeln betalades en avgift som kallades stora sjötullen).

År 1622 införde kronan ett tullsystem som belade svenska städer med en införselskatt för varor. Tullen skulle tas ut på alla ”ätliga, slitliga och förnötliga varor” som skulle säljas i städerna. Försäljning av varor utanför städerna (”landsköp”) blev olagligt. Denna tull blev kallad ’’lilla tullen’’.
För att förhindra smuggling byggdes tullstaket runt städerna. För Stockholms del utfärdades förordningen om lilla tullen den 20 november 1622. I Stockholm upptogs tull vid en rad infarter till staden, varom namn som Danvikstull, Hornstull, Norrtull, Vintertullen, Roslagstull, och Skanstull ännu erinrar (se Stockholms tullar)…

…Tullen betalades med 1/32 av varans värde. Denna skattesats kom i stort sett att bestå ända till dess tullen avskaffades 1810.

Om någon blev påkommen med att inte använda tullportarna så fick denne en bot på 40 daler. Den som blev tagen på bar gärning med att göra hål i tullstaketet blev straffad med böter på 100 daler första gången och 200 andra gången.

Lilla tullen avvek från tidigare beskattning i och med att alla var tvungna att betala den, så väl allmogen som adeln (som tidigare varit nästan helt skattebefriad). Att adeln också belades med den nya tullen gjorde sannolikt att befolkningen i övrigt lättare kunde acceptera den.
Införandet av lilla tullen skapade av och till hårt motstånd bland främst bönderna, som oftast var de som förde in varor i staden för att sälja. Att alla varor måste föras från landet in till staden för försäljning väckte också mycken ilska, särskilt om man kunde få ett bättre pris bland grannarna på landsbygden…

…Få av tullportarna finns kvar idag, men ortnamn m.m. erinrar ännu om de tullar som fanns. I några fall som i Halmstad och Visby finns rester av de gamla försvarsanläggningarna kvar, vilka samtidigt fungerade som tullgränser och delvis kom att bevaras för att de fungerade just som sådana.

Tullstugan i öster i Arboga finns alltså kvar. Den i väst – Nygatan längst ut mot väster – är idag borta och ingår i ett huskomplex. Det sägs att en del av väggen i den forna tullstugan där är bevarad. Någon som vet?
Bloggaren minns den västra tullstugan som ölpub på 1970-talet.

På den här kartan från 1920 ser ni den pyttelilla tomt som då kallades ”Tomt nr 1” – men som idag alltså är Köpingstullen 3.
Så här fint såg området ut i början på 1900-talet:     Den röda pilen visar var den lilla tullstugan ligger.

   Så här idyllisk var östra infarten till Stora Nygatan i Arboga vid 1900-talets början. Järnvägshotellet till vänster, Glasblåsargården till höger – med tullstugan först.

Stora Nygatan som sen blev bara Nygatan och till slut efter att Stureleden och Centrumleden krossat idyllen – Östra Nygatan.Här syns landskyrkan, St Nicolai kyrka, i bakgrunden och Glasmästarvillan längst till höger.
Bakom Glasblåsargården, in på gården, syns en länga där det idag finns garage. Den längan innehöll dass och vedbodar för glasblåsarna. Bakom denna länga fanns ett stall och en liten verkstad.

Efter att huset varit tullstugan användes det som bostad. När Arboga Glasbruk fanns i början av 1900-talet bodde Reinhold Asplund med maka Sofia där.
Reinhold Asplund arbetade som kusk för Olof Bäckström, fabrikör på glasbruket. Olof Bäckström med familj bodde i den vita s k Glasmästarvillan – idag Östra Nygatan 2 B – medan arbetarna, glasblåsarna, bodde i det hus som bloggaren också äger – den s k Glasblåsargården, Östra Nygatan 6.
I Olof Bäckströms testamente står inskrivet att kusken Reinhold Asplund skulle få bo i den f d tullstugan till sin död.

Mitt emellan dessa fastigheter kom alltså den lilla tullstugan att hamna.  Från att ha legat som en tullgräns mellan land och stad – med åkrar och ängar runt omkring och landskyrkan, St Nicolai Kyrka, intill – – hamnade det lilla huset mitt i den moderna verkligheten. Numera med bostadshus runt omkring liksom restauranger.

Via den förra ägaren Elsbeth Larsson, vet bloggaren att Elsbeths far Harald Andersson fick tullstugan att göra om till kiosk när Arboga kommun ville åt hans mark. Harald Andersson ägde en bensinstation med tillhörande kiosk i det som idag är hörnet Östra Nygatan/Vikingagatan. Det sved säkert i såväl hjärta som plånbok på Harald Andersson att mer eller mindre avtvingas den lukrativa verksamheten intill stora vägen in mot Arboga – men han fick ju sin kiosk i alla fall…

För som kiosk är det nog många Arbogabor som minns huset. Bloggaren har hört många berättelser om inköp av godis i den lilla kiosken. Kiosken kom till på 1950-talet och fanns nog kvar en bit in på 70-talet möjligen.

Kiosken, ja – men nu är det dags igen för ombyggnation! Äntligen! Så känner bloggaren som tycker att det var ett verkligt helgerån att kommunen gav sitt tillstånd till att förstöra detta kulturarv!

Bloggarens far köpte huset 1986 och efter att det då stått tomt några år hyrdes det bl.a. som garnaffär, loppis och keramikaffär. Arboga Låstjänst höll till där några år och efter det blev det en liten verkstad för möbelrenovering.

Nu är tullstugan såld! Och bloggaren får se sin dröm gå i uppfyllelse! För köparen har precis samma idéer som bloggaren vad gäller detta lilla fina hus. Han inser värdet och vill återställa huset till sin forna exteriör. Det ska bli en fin liten stuga igen – återställd, reparerad och uppfräschad. 

Det lilla huset ska få revansch!  Från ful, misshandlad kiosk till en bostad igen – och på ett försiktigt vis med så många gamla detaljer som möjligt bevarade.
När nycklarna till huset är överlämnade och bloggaren tillfrågat köparen kommer hon att gå ut med hans namn här.

Lite av interiören på Köpingstullen 3 – tullstugan – kommer nu. Dörren in! Den riktiga dörren in!
Dörren in döljs idag av ett tillbyggt garage. Garaget kom till på senare år, kanske 70-talet?
Inne i garaget finns porten!

Sesam öppna dig!

Dörren från andra hållet.

På väggen intill något som var kamin eller liknande:

Vi tar trappan upp till den del som är bevarad i ursprungsskick. Bloggaren kan mycket väl tänka sig det här lilla rummet som sovrum.
När Joakim Sparv som skriver för ”Sparvens Arboga” hälsade på för att skriva om huset bjöd bloggaren på förfriskningar här uppe!   Sparvens Arboga” är en lokal nättidning som finns på Facebook! Gå gärna in och titta i den!

Utsikt från fönstret mot Stureparken.

Är det inte en idyll, så säg!

 Hade bloggaren haft pengar hade hon själv rustat och byggt om men så är inte fallet. Nu kommer visionerna och drömmarna ändå att gå i uppfyllelse vilket bloggaren är mycket tacksam och lycklig över.
Bloggaren kommer att följa arbetet och dokumentera det hela – för att till slut förhoppningsvis kunna visa er en nygammal fin liten villa, ett historiskt kulturarv, mitt i stan!
En öppning mot någonting nytt och ändå gammalt och unikt.VI SKRIVER HISTORIA!

Slut på bloggen för idag. Titta gärna in igen och följ utvecklingen här – liksom bloggarens andra hyss.  Var rädda om er och om varandra.

Lite handfasta tips om livet känns pest:
”You can’t keep dancing with the devil and ask why you’re still in hell.”
Så sluta dansa!

OBS! Bilderna i bloggen tillhör bloggaren och vill någon kopiera och använda måste bloggaren tillfrågas först! OBS!

Lokalpressen kommer också att följa den historiska händelse om den gamla tullstugan från 1600-talet. En historia som nu tar sin början.
VI SKRIVER HISTORIA!