Feel in the Blogg

Här kommer en liten årskrönika över år 2008 på min blogg! Jag hade stora planer först beträffande krönikan men kom sedan på andra tankar. Ni orkar nog inte läsa… Så jag tar det kortfattat!

Januari
Denna månad skrev jag om Guantanamo som ”firade” 6 år som tortyrläger i USA:s namn. Något som gjorde mig mycket upprörd.
Jag fikade med Annetten Kullenberg och fann en underbart klok och humoristisk person! Detta tack vare Arbogas reaktion på ”uttalanden” från Annette… Jag tog helt sonika kontakt med kvinnan för att bilda mig en egen uppfattning. Ett initiativ som jag inte ångrar! Tack Annette!
Under januari fick jag åter det tvivelaktiga nöjet att stifta närmare bekantskap med Försäkringskassan genom tvångsutredning på Manpower Hälsopartner i Västerås. Utslaget blev detsamma som mina sjukskrivande läkare kommit fram till. Lång näsa Försäkringskassan! Men för vilka kostnader…

Februari
Jag skrev om ”LÅPA” – Lars-Åke Pettersson. Citat från 20 februari:”Heder åt Lars-Åke Pettersson – numera f d chef för Kronobergshäktet! Att säga upp sig i protest mot ytterligare försämringar för intagna på fångvårdsanstalter visar på civilkurage och stor trovärdighet!” Och fick flera svar bl a från f d intagna.
Dottern och jag deltog vid inspelningen av ”Så ska det låta” vilket var en höjdare.

Mars

Pressbild

Denna månad kom att domineras av det som numera kallas ”Arbogamorden”.
Jag läste om morden på Magazin24:s hemsida och blev som alla andra – chockad. Eftersom gatuadressen stod angiven begav jag mig genast dit för att tända en liten marschall och lägga två små tulpanknoppar på mordplatsen. Marschallen och tulpanerna kom sen att visas ofta i TV och i pressen.
Jag visste inte vilka de drabbade var – jag bara gav mig av. Det gick inte att komma fram till huset för hela gatan var avspärrad. Två polismän kom fram till mig och jag frågade om jag fick tända ljuset precis intill avspärrningen och det var OK.
På väg hem ringde äldste sonen och frågade om jag visste vilka det var som drabbats. ”-Nej”, svarade jag. ”Det är Emma Jangestig och hennes barn” sa sonen och jag blev ännu mer bedrövad. Emma är skolkamrat med sonen och jag minns henne särskilt tydligt från ett studiebesök då jag jobbade. Jag skulle berätta om företagets verksamhet för en högstadieklass. Intresset var inte särskilt stort bland dessa tuggummituggande, halvsovande elever – med ett undantag! Det fanns en flicka som strålade som en sol! Hon var intresserad, positiv och glad. Utmärkte sig helt från de andra. Jag tänkte efter besöket: ”-Den tjejen kommer det att gå bra för!” Tjejen var Emma Jangestig.

April
I min blogg började jag ”Titta till Emma”. Ett uttryck för besöken på mordplatsen med tankar, ljus och blommor. Besök som många, många andra också gjorde för att visa sitt deltagande.
Ganska snart kände jag: ”-Jag måste göra något mer!” Och så startade jag ”Insamlingen till Emma” – en insamling som fortfarande pågår. Se under ”Kategorier” i högerspalten. Många har bidragit till insamlingskontot – från närområdet, från hela Sverige men också från utlandet. Bbl/AT och Magazin24 publicerade annons gratis.

Maj
Minnesgudstjänst för Max och Saga hölls på pingstafton. Jag grät när Emma kom in i kyrkan, rak i ryggen men med nästan inget hår alls på sitt huvud. Trots sin stora sorg lyste hon av styrka och värme. Jag grät också när jag hälsat på Nicklas – och såg smärtan i hans ögon.
Kyrkoherde Mikael Hirsch läste följande dikt av Per Harling.

Döden är början
En del tror att döden vinner över livet,
att döden har makt att sätta punkt.
Jag tror inte det.
Döden kan bara sätta kolon:
Det blir en fortsättning på meningen,
på meningen om livet.

En del tror att människor hamnar i jorden, för att förmultna där.
Jag tror inte det.
Vi läggs som frön i jorden,
för att en dag gro och blomstra i en annan värld,
där sommaren aldrig dör.

En del tror att själen dör med kroppen.
Jag tror inte det.
Kroppen är bara människans kokong.
Själen flyger iväg i frihet
som fjärilen över blomsterängarna,
befriad ur kokongens brustna skal.

En del tror att döden är slutet.
Jag tror inte det.
Döden är början.
Början på något nytt

Juni
Polisen jagar ett par speciella skor av typen Vans Bearcat som en tysk kvinna ska ha burit. Kvinnan är misstänkt för att ha mördat Max och Saga. Polisen har svårt att ens hitta ett par av samma sort!
Efter en kvart hade jag fått tag i Marie på Vans kontor i Lugano, Schweiz som hade ett par exakt likadana skor och var villig att skicka dom till polisen i Sverige. Hon fick numret till Västeråspolisen… Hur svårt kan det vara…??

Juli
OS i Kina närmar sig och jag har införskaffat mig en t-shirt som säger allt om min inställning till spektaklet!

Jag fick också kontakt med en kinesisk bloggare som kallar sig Zola.

Augusti
Dottern och jag ser Mamma Mia i Globen! Fantastiskt!
Tingsrättsförhandlingar i Arbogamålet. Här ses målsägarbiträde Marie Fredborg samtala med Aftonbladets reporter och fotograf Conny Sillén. Tingsrättsförhandlingarna blev det sista mål som avhandlades i det anrika Tingshuset i Köping.

September
Max och Sagas otroligt vackra gravsten är på plats på kyrkogården i Arboga.
Jag och många med mig engagerar oss mot The Pirate Bay som godkänner publicering av obduktionsbilder på de mördade barnen. Jag och min dotter angrips via nätet av anhängare till TPB och jag gör polisanmälan. Fallet läggs så småningom ner. Brott kan inte styrkas…

Oktober
Barnen och jag besöker ”Bodies” en fantastisk utställning i Köpenhamn.
Via bloggen, genom insändare och brev till länsstyrelser och myndigheter protesterar jag mot varghetsen som uppstår när älgarna tryter och jägarna blir utan byte. För det utsätts jag också för anonyma hot. Jag skulle göra om alltsammans igen – och kommer att göra det!

November
Alla helgons dag såg bl.a. ut så här i Arboga:

Barack Obama blev vald till president i USA och lovade att stänga Guantanamo! Tack!

December

Jag öppnar luckor i Adventskalendern varje dag på bloggen.
Hovrättsförhandlingar vid Tingsrätten i Västerås.
Via bloggen uppmanar jag folk att tänka till om grisen och julskinkan. Jag rasar åter mot travsporten där s k grisfösning förekommer.

Ja, detta var mitt år på bloggen i mycket stora drag. Den kom att präglas stort av den fasansfulla händelsen 17 mars i Arboga. Därför vill jag avsluta min årskrönika med ett av pressens foton som jag tycker mycket om – en bild på Emma.

Hennes trosvissa ögon vill jag ska visa vägen för år 2009.

I kommande bloggar får ni läsa mina Nyårsönskningar för år 2009
men också ”2008 års Soglimt” liksom ”2008 års Istapp”
”Solglimtarna” och ”Istapparna” har lokal anknytning och kanske kan vara trevliga för de som får en Solglimt och lite mer besvärande för de som erhåller Istappen… Vi får väl se. Häng med och kolla! Kanske just DU får något av ”priserna”!?

Idag gick jag en alldeles speciell promenad. Genom staden och fram till en park. När jag öppnade den svarta järngrinden kom två små barn springande emot mig. De ropade och skrattade och frågade om jag skulle besöka dom. – Ja, sa jag. – Vi ska visa dig vägen, ropade barnen. Pojken tog min hand och den lilla flickan sprang i förväg. – Kom, ropade hon och hennes bror och jag började också springa .
Det var förunderligt – barnen var så tunt klädda. Pojken hade en Spidermantröja på sig men ingen jacka. Den lilla flickan hade bara en rosa prinsessklänning av skiraste siden. Båda sprang barfota över den nyfallna snön. – Fryser ni inte, undrade jag. -Nej då, försäkrade de båda i munnen på varandra. – Vi leker och har så roligt och fryser inte alls. Kom får du se var vi bor!
Vi gick längre in i parken.

Nu sprang de båda före mig. Vi närmade oss en liten å och de båda barnen sprang ner till åkanten där de började leka med små träbåtar. – Är det inte kallt i vattnet, undrade jag. Men plötsligt såg jag grönskande mark där det förut varit is och snö. Och vattnet som nyss tycktes fruset var klart och fint. Den lilla flickan plockade upp de vackraste blommor från marken. En varm vind svepte runt mig. Jag var förstummad.

-Det är många som kommer och hälsar på oss, sa flickan.

– Ja, jag kan se det, svarade jag.

Jag gick sakta framåt. Ja, visst är det många som besöker de två små barnen. Granris dekorerade med röda band, massor av ljus och små presenter.

– Vi har fått julklappar!!

Ja tänk, barnen hade fått paket på julafton! – Det där är från pappas bror, sa pojken, jag fick en motorcykel! En riktigt fin motorcykel!! När jag blir stor ska jag tar motorcykelkörkort!
– Från pappas bror och från Carina, utropade flickan. Jag fick en mjuk, fin nalle! Jag tittar och beundrar. Ler åt deras glada miner. Får syn på två små, små julgranar och barnen försäkrar att det är deras alldeles egna julgranar!
De pekar ivrigt på både glitter och julgransprydnader och visst är det två riktiga små julgranar som står där. Och plötsligt är barnen pyttesmå och tar varandra i hand. Sjungande dansar de runt en av de små, små granarna. Deras pärlande skratt får mig också att börja skratta.

– Vi har fått pappersänglar också! Barnen drar i mig, pekar och visar.
Där i snön står två små änglar intill ett litet lusthus. – Så fint, säger jag.

– Har du sett porslinsgranen, pojken pekar.

Där står en gran av porslin och två små tomtar busar och leker intill. – Jag brukar gunga! skrattar flickan.
– Och jag puttar på, säger pojken. – Jag lovar att jag ser till att hon aldrig, aldrig ramlar och slår sig. Han stryker sin lillasyster över kinden.

Ja, jag kan se att de har det så bra – de två små änglarna som jag mött.

Jag tänder ljusen jag har med mig och känner mig lugnare än när jag gick hit.

När jag ska gå tar de mig i handen. Pojken på ena sidan och flickan på den andra. Följer mig genom parken.
– Kommer du tillbaka, undrar de. – Ja självklart, svarar jag.
– Hej då! Snabbt som vinden far de iväg och lämnar mig ensam vid grinden ut mot världen.
– Ja, jag kommer tillbaka.

Och med ens är det grönskande gröna borta, solen värmer inte mera och marken är frusen precis som den var när jag gick in här för en stund sen. Nu ser jag inte längre de två små änglarna heller . Men jag vet att dom finns. Och jag har fått höra att de har det bra.

Jag drar en djup suck av lättnad. Känner mig lite omtumlad. Precis när jag korsar övergångsstället hör jag Rådhusklockan slå tio slag. Det är Juldagen år 2008.

(Tack till Lisa vars hemsida har så många fina änglar!) www.lisas-place.net/Lisas-place/Lisas-Space/anglabilder3.htm

”Emma” fick sina två små barn mördade i Arboga den 17 mars och blev själv attackerad och svårt skadad.

Ett konto är upprättat i Sparbanken Västra Mälardalen – ett konto där ”Emma” har dispositionsrätt. Alla pengar som kommer in går oavkortat till ”Emma”!

Clearingnummer 8182-8

Kontonummer 23 029 837-4

PRAKTISK INFORMATION!

För er som sätter in pengar via Internetkontor kan jag meddela att följande gäller – åtminstone från SE-bankens Internetkontor som jag själv använder:

När Du loggat in – välj ÖVERFÖRINGAR och sedan ENGÅNGSÖVERFÖRING.

Välj ”Annat konto” och kryssa för SWEDBANK! (Sparbanken Västra Mälardalen tillhör SwedBank organisatoriskt).

NÄR DU SKA ANGE KONTONUMMER – SKALL ALLA SIFFROR ANGES I EN ENDA FÖLJD! D v s – cleraingnummer och kontonummer – UTAN MELLANSLAG ELLER SKRIVTECKEN!

OBS! I instruktionerna står:
Om det totala antalet siffror är färre än 15, fyll på med nollor mellan det femsiffriga clearingnumret och kontonumret.
Så är också fallet vad gäller detta konto!

Du ska alltså fylla i numret så här: 818280230298374

(Cleraingnumret är 81828 i en följd, därefter skrivs en nolla (0) och sen kontonumret 230298374 alltsammans i en följd!)

Du fyller sen i Belopp samt Överföringsdatum.

På SEB:s internetkontor finns sedan rubriken ”Text på kontoutdrag”. Där kan Ditt namn fyllas i.
MEN OBS! Endast 12 tecken går att få in hos SEB!

Jag förslår därför att den som vill ha bekräftelse på att den summa pengar ni satt in – kommit fram – skicka ett mail till mig på linde@filindeblogg.nu så kommer jag att bekräfta insättningen.

Gör ni inbetalning på vanligt bankkontor får ni personlig hjälp vid behov.

OBS! DETTA ÄR ETT VANLIGT BANKKONTO – INTE ETT BANKGIROKONTO! För att sätta in pengar måste en insättning eller överföring göras till kontot! Det går INTE att girera via bankgiro!

LYCKA TILL!

INSAMLING TILL ”EMMA”!

Nu har jag upprättat ett konto på Sparbanken Västra Mälardalen!

Ett konto där ”Emma” har dispositionsrätt.

Alla som vill skänka pengar till ”Emma” kan göra det på kontonumret nedan.

De pengar som kommer in på kontot kommer oavkortat att gå till ”Emma” så att hon själv får avgöra vad hon vill använda dessa till.

Pengar kan inte ersätta den oerhörda förlust och skada som ”Emma” drabbats av men ska ses som en gest av sympati och medkänsla.
Kanske kan de insamlade medlen räcka till något som kan lindra lite av smärtan – en resa, en SPA-vistelse, en sak som ”Emma” länge önskat sig eller kanske till en fond som ”Emma” vill stödja?

”Emma” fick sin båda små barn mördade den 17 mars och blev i samband med morden själv svårt attackerad och skadad.

Här följer kontonumret i Sparkbanken Västra Mälardalen:

Clearingnummer: 8182-8

Kontonummer: 23 029 837-4

Skriv Ditt namn och adress eller e-postadress vid inbetalning om du inte hellre vill vara anonym.
De som anger namn och adress kommer jag via e-post eller brev att bekräfta insättningen på kontot.

En plan kan vara att hålla insamlingen öppen till exempelvis 1 juni – och därefter överlämna gåvan till ”Emma” eller familjen.

För kännedom har jag bett Sparbanken Västra Mälardalen om ett ekonomiskt bidrag till vår insamling. Detta med anledning av att händelsen inträffat i region Västra Mälardalen och att vi upprättat ett konto i just Sparbanken Västra Mälardalen.
Jag har ännu ej fått svar på mitt önskemål.

Susanne Linde
www.filindeblogg.nu
linde@filindeblogg.nu