Feel in the Blogg

Alla helgons dag idag. En dag att minnas. En dag att särskilt tänka på nära och kära som inte finns hos oss här längre.
Jag tänker på mina kära –  farmor Svea och farfar Bror från Eskilstuna, mormor Edith och morfar Edvin från Regna i Östergötland.
Jag tänker på min vänner och kollegor Olle, Gunnel, Harry och flera – som inte längre finns i livet.
Jag tänker på två små barn som fick dö alltför tidigt genom en mördares hand – Max och Saga. Och på små, små barn som aldrig riktigt blev.
Jag tänker på många, många som betytt mycket och som är värda en speciell tanke just idag.

Mina ljus här ovan har jag tänt för två små individer som betydde mycket för mig och min familj. För Sippan. En älskad katt som vi tog över från grannarna när vi flyttade till Glasblåsargården. En älskad vän som blev hela 18 år innan han en sommardag somnade in.
Ett ljus för Sippan.

Det andra ljuset tände jag för Hasse – en älskad kisse som kom till oss i september som tröst efter Sippan. En trogen vän, älskad av oss alla. Sorgen var stor när han bara blev 12 år och dog stilla annandag jul för flera år sedan.
Ett ljus för Hasse.

Jag har fler ljus att tända för älskade djur. När vi åker hem till mor och far på eftermiddagen tänder jag ljus för de hundar vi haft där Raja blev den första. En strävhårig foxterrier som kom till vårt hem på min 11-årsdag.
För katterna i mitt barndomshem – Vita, Sluggo, Sakas, Tussen – alla förolyckade påkörda av bilar…

Vi ska minnas människor denna dag – men även djur. När ljusen brinner på vår gård – ser jag katterna framför mig. Ljusen brinner på deras älsklingsplatser. Där låg de helst invid syrenbersån om sommaren.

Ljus för alla de människor jag minns tänder jag hemma ikväll då deras gravplatser är spridda både långt bort och nära. Ljusen här hemma får omfatta dem alla.

I många dödsannonser står den här texten som är väldigt fin att tänka på idag.

Sörj inte att han är död,
gläds åt att han har levat.

Alla helgons dag har namnsdagar.
Dagen infaller i år den 3 november och då ska Hubert och Hugo gratuleras!

Idag vänder vi blad – ny månad. 1 november och på almanackan läser jag: ”Allhelgonadagen”.

 Det har inte alltid stått bara så i kalendrarna. 1993 – 2000 klämde man in namnen André och Andrea på den dagen också. Men nu är ordningen återställd – den som gällt sedan före år 1900.
Det känns bra för mig som fick min förstfödda son på just Allhelgonadagen och tyckte det var fint. Dagen kändes lite för högtidlig för att trängas med André och Andrea. Nu har dessa två namn flyttats till 10 juli.

 Grattis min son på födelsedagen!
Här liten, idag en vuxen man.
Gratulationer förstås till alla andra som fyller år den här fina dagen. Bland andra min barndoms vän Gittan.

Men förvecklingarna är inte slut där – för det är skillnad på Allhelgonadagen och Alla helgons dag!! Så här informerar Wikipedia:

• Alla helgons dag – Denna benämning på dagens datum infördes inom katolska kyrkan på 700-talet och skulle vara en dag, då man skulle minnas alla helgon, särskilt de, som inte hade någon egen minnesdag. I Sverige var den helgdag fram till 1772, då den blev arbetsdag, även om benämningen Alla helgons dag stod kvar. 1953 återinfördes denna helgdag i Sverige, men den blev då rörlig och förlades till lördagen, som infaller mellan 31 oktober och 6 november. Då denna rörliga helgdag fick benämningen Alla helgons dag ändrades benämningen på dagens datum till Allhelgonadagen.
• Allhelgonadagen – Denna benämning på dagens datum infördes 1953, som ersättning för det tidigare Alla helgons dag, eftersom denna benämning gavs åt den rörliga helgdag, som då infördes att infalla lördagen mellan 31 oktober och 6 november.

Låter det krångligt? Allhelgonadagen idag – vanlig arbetsdag, och Alla helgons dag på lördag, röd dag/helgdag – den 3 november i år. Med andra ord två dagar att tänka på våra helgon.

Visst låter det fint att man redan på 700-talet särskilt skulle fira de helgon som inte hade någon egen minnesdag. Så vilket helgon firar du? Här är ett helgon som jag gärna hedrar – Franciskus av Assisi, djurens beskyddare.
På målningen omgiven av fåglar. Tänk på småfåglarna nu när kylan kommer!

Nu behöver man ju inte hylla någon som särskilt är helgonförklarad. Man kan tända ljus och tänka på döda vänner och släktingar, minnas vad de betytt och kanske fortfarande betyder för en. Här en bild från kyrkogården i Arboga för några år sedan. Ungefär i mitten av bilden lyses en grav upp starkare än andra. Det är Max och Sagas grav. Frid över de små barnens minne.

Att minnas sina nära och kära som inte längre finns bland oss är fint. Viktigare ändå är att ta till vara sina ”helgon” medan de fortfarande är i livet. Hedra dom medan tid är. Jag känner många jag vill hylla och visa min uppskattning för men väljer särskilt en person idag – Britta. Här tänder Britta själv ljus vid Alla helgons dag för några år sedan.
Britta är mitt helgon, fortfarande i livet. En kvinna som betytt oerhört mycket för mig och för många andra. Tyvärr är Britta nu mycket sjuk och mina tankar går därför alldeles särskilt till henne idag.

Tänk på era egna ”helgon” idag och förbered för ljuständning även på lördag. Kyrkogårdarna brukar vara så vackra då. Fulla av ljus i den mörka novembernatten.

Vad gör man en ledig, solig julidag?
Läser en bok kanske?

Bokmalen och jag har just läst klart Mari Jungstedts senaste kriminalroman ”Den sista akten”.

Vad gäller deckare och kriminalromaner är jag sparsmakad. Allting passar mig inte. Det finns en hel drös av deckarförfattare och en hel del kvinnliga, svenska. Några lovhyllas av för mig oklar anledning – men smaken är som baken.
Är man kräsen så är det inte många som finner nåd och en som precis passerar gränsen på rätt sida är Mari Jungstedt. Inga mästerverk men ändå OK.
”Den sista akten” är en lagom semesterdeckare att ha med sig i solskenet eller i soffhörnan när det regnar. Inte särskilt dramatisk, lagom spännande med en liten lagom knorr mot slutet. Lagom alltså.
I den här romanen nämns också Arboga. På sidan 287 talar kriminalaren Karin Jacobsson om det märkliga fall de jobbar med och hänvisar till morden på två små barn i vår stad.

Morgon med Felix!
Strax dags att plocka bären till morgonfilen!

Ljuvligt ute idag! Felix tar sig en slurk vatten på morgonkvisten.

Igår höll jag mitt löfte! Löftet till tre trötta julstjärnor från december förra året! 😉

– När det blir sommar ska ni få komma ut!  Och så skedde igår! Bättre sent än aldrig! 🙂

Jag har vilda planer på att smycka min gård! Det här är ju bara peanuts:

Jag har förälskat mig i gargoyles sedan resan till Paris och besöket bland alla gargoylsar i Notre Dame! Men de verkar vara svårfångade här i Sverige… Den här hittade jag på nätet men import från USA är inte att tänka på. Men nog skulle den passa mig! 😉 Eller den här:

Nja, jag får nog lugna mig lite och ta vara på det jag redan har istället. Men har någon tips om var i detta land jag kan hitta gargoyles så är jag väldigt tacksam! 🙂

På onsdag är augusti månad här och vi är på väg en liten bit längre bort från sommaren. Det har jag märkt på vildvinet redan…

Njut dagen!

En vacker med blåsig dag – denna sista fredag i mars månad. Molnen såg så roliga och sommarlätta ut nu på morgonen!

Nu börjar förberedelserna inför påsken! Här om dagen läste jag ett kåseri om ägg i Arboga Tidning: Kåsören är av samma åsikt som jag – inga ägg från hönor i trånga burar! Skillnaden mellan kåsören och mig själv är att jag aldrig någonsin dagtingar med mitt samvete. Är det skralt i plånboken så blir det inte billigare ägg från torterade höns! Antingen skippar jag något annat jag tänkt handla eller så blir det inga ägg alls! Jag skulle aldrig kunna äta ägg från höns som levt så här:

TÄNK PÅ VAD DU KÖPER FÖR ÄGG TILL PÅSK!!!
Du har råd att lägga några kronor extra på ägg från frigående höns med tillgång till utevistelse, som det heter!
Om du inte har en god vän som håller höns där du själv kan se att hönorna lever rätt och har det bra.

Nu är det dags att skriva påskkorten också! I detta datoriserade tidevarv tycker jag ändå att det är trevligt att fortsätta skicka vanliga påskkort.

Glad Påsk – även för djuren! Mina påskkort stödjer Djurskyddet Sverige! Gå in HÄR för att komma till Djurskyddet Sveriges hemsida!

Igår kördes ”Tyskan” äntligen ut ur Sverige! Inte en dag för tidigt! I tidningarna kan man nu läsa om Emma Jangestigs oro över att inte längre ”ha kontroll” över ”Tyskan”.
När ”Tyskan” satt på Hinseberg fanns hon ändå i kontrollerbar närhet, känner Emma. Nu känns det svårt att ha uppsikt över vad som händer i ett fängelse i Tyskland.

Å andra sidan tycker jag att detta att avståndet mellan barnamördaren och hennes offer ökar rejält känns bra. Skulle hon mot förmodan rymma – är det en bra bit från Tyskland till Arboga! Hon kommer inte hit! Var så säker!

LÄS MER HÄR på Aftonbladets hemsida! Fängelseanstalten i Vechta, några mil från Bremen, ”Tyskans” nya hem enligt Aftonbladet.

Bloggaren har fått uppgift om att Emma kommer att resa till Tyskland, kanske redan i helgen, för att på plats se fängelsebyggnaden och ta del av rutinerna där ”Tyskan” sitter.

Jag förstår Emma precis vad gäller hennes önskan att känna på murarna, se taggtråden och höra om de otroliga procedurerna för att ta sig in (men inte ut!) ur ett tyskt fängelse.

Katterna gillar våren! De kilar ut och in! Sen drabbas de emellanåt av stor ”vårtrötthet” och tar sig en slummer.

Lika fint som i dotterns favoritland Japan har vi dock  inte. Det är väl inte mycket som slår detta! Körsbärsblom i Tokyo!

Påskmarknad kan i alla fall lilla Arboga stoltsera med! Och redan imorgon, lördag! Helsidesannonser i lokala bladet! Bra Arboga som visar framfötterna!

Ha en fin fredag och glöm inte dessa visdomsord!

Översatt ungefär så här:
Snacka inte bara klokhet –
agera så också!
Endast det ger respekt!

Tid går fort! Som ung tycker man sig ha hur mycket liv kvar som helst
– då när timglaset är fullt… Men på något märkligt sätt går tiden snabbare ju äldre vi blir. Snart är våra livs timglas inte mer än så här…
På väg att rinna ut… Inte många år, månader eller dagar kvar…

Vi vet heller inte hur lång vår uppmätta tid är… Några som fick sina timglas krossade var två små barn i Arboga för fyra år sedan.
Igår mindes vi särskilt Max och Saga. På kvällen tände jag ljus i min speciella stjärna till barnens ära.

Men om exempelvis en liten flicka får ett normallångt liv
– hur behandlas hon mot slutet? Ett efterlängtat barn lekte sorglöst i sin barndom.
Växte upp – blev en ung kvinna och så småningom en duktig kontorschef, älskad maka och mor.
Men tiden går och tidens tand gnager. Vem ser den där lilla flickan eller den unga kvinnan, makan och mamman på ålderns höst? Vem respekterar henne och högaktar henne som den person hon var – men också är?

Ibland tänker jag att på våra servicehus och äldreboenden borde det finnas en portfolio för var och en av de gamla!
En mapp med bilder på kvinnan eller mannen som ligger där skröplig, orkeslös och trött. För att återfå respekten! För att se människan bakom det skrynkliga höljet! För att se en ung själ i en åldrad kropp.

Dikten nedan fann jag via en vän på Facebook och jag publicerar den här. Jag vet inte vem som skrivit den.
Fotografierna ovan har ingenting med dagens text att göra. D v s den lilla flickan som blivit ung och sen gammal har all respekt fortfarande.

Dikten är skriven av en kvinna, som inte såg ut att
intressera sig för omgivningen utan bara satt och stirrade ut genom fönstret
på Servicehuset där hon bodde. När hon var död ,
fann man denna dikt bland hennes papper.

Vad ser ni systrar.

        Vad ser ni systrar, vad ser ni säj.

Förklara vad ni ser när ni ser på mej.

En knarrig gammal gumma, inte särskilt kvick,

Osäker om vanor, med frånvarande blick.

Som spiller ut maten och inte ger svar

 när ni muttrar om henne som aldrig blir klar.

Som inte ser ut att märka vad ni gör

Och ständigt tappar käppen och inte ser sig för.

Som viljelöst låter er göra hur ni vill,

Med matning och tvättning och allt som hör till.

Är det så ni tänker när ni ser mej säj?

Öppna ögonen systrar, titta närmare på mej.

Jag ska tala om vem jag är, som sitter här så still.

Som gör vad ni ber mig och äter när ni vill.

Jag är ett tioårs barn med en far och en mor,

Som älskar mej och min syster och bror.

En sextonårs flicka smäcker och grann,

Med drömmar att snart få möta en man.

En brud nästan tjugo – mitt hjärta slår volt,

Vid minnet av löften jag givit och hållit.

Vid tjugofem- nu har jag mina egna små

Som behöver mig i hemmets lugna, trygga vrå.

En kvinna på trettio, mina barn växer fort

Och hjälper varandra i smått och stort.

Vid fyrtio är de vuxna och alla flyger ut,

Men maken är kvar och glädjen är ej slut.

Vid femtio kommer barnbarn och fyller upp vår dag,

åter har vi småttingar min älskade och jag.

Mörka dagar faller över mej, min make är död,

Jag går mot en framtid i ensamhet och nöd.

De mina har nog med att ordna med sitt,

Men minnet av åren och kärleken är mitt.

Naturen är grym, när man är gammal och krokig

Får den en att verka en aning tokig.

Nu är jag bara en gammal kvinna,

Som sett krafterna tyna och charmen försvinna.

Men inuti denna gamla kropp bor ännu en ung flicka.

Då och då uppfylls mitt medfarna hjärta.

Jag minns min glädje, jag minns min smärta.

Och jag älskar och lever om livet på nytt.

Jag tänker på åren, de alltför få som har flytt

Och accepterar kalla fakta, att inget kan bestå.

Om ni öppnar era ögon, systrar, så ser ni ej

Bara en knarrig gammal gumma.

 Kom närmare, se Mej.