Dags att hamra ner en ny blogg!

Den här kvinnan är skribent på Göteborgs-Posten.
Kajsa Dovstad heter hon och hon har ”Jimmie moments”, som hon kallar det…
”Jag är i Sverige, ett Sverige som inte känns svenskt. Och jag gillar det inte. Jimmie moment, som min bekant skulle säga.”
Citat Kajsa Dovstad alltså – och alltihop kan du läsa HÄR!

Det hon skriver om är bland annat att hon inte kan köpa vanliga frysta köttbullar för alla halal-affärer…
Ja, vad säger man?? Ilandsproblem á la småttighet!   Eller – Orka…

MEN hon pratar också om det som jag skrev om i förra bloggen! Siffror! Röda siffror! Röda samhällssiffror som handlar om det här: Att pengar måste in för att kunna betalas ut.
Plånboken tenderar att tunnas ur betänkligt annars!

D v s för att alla ska kunna ta del av pensioner, bidrag och samhällstjänster så måste det jobbas och betalas in skatt till systemet!

OCH – det är INTE ett ”Jimmie moment”!!

Möjligen för Kajsa och hennes kompisar men inte för oss andra vanliga svenskar som vill väl utan att snegla på NasseJimmie!

Nej – det handlar om det här! Ett Eureka moment! Det där tillfället när det går upp ett ljus för en hur allt hänger ihop!

Det kan ta längre tid för en del och för en del händer det aldrig. Det är då man ropar på NasseJimmie och tror att allt handlar om lömska invandrare! Att allt är de afghanska ensamkommande flyktingbarnens fel!

Då tar man Jimmie i hand och är sen verkligen ute och cyklar!

För det handlar helt enkelt om matematik!  Om en plånbok som ska räcka till för alla – och där alla som kan måste bidra för att de som behöver ska kunna få den sociala välfärd vi har i vårt land.

Matematik – inte rasism!!

Inte nåt ”Jimmie moment” alls! Det handlar om snilleblixten – när man kommer på hur saker och ting verkligen hänger ihop!
Utan att blanda in hudfärg och svenska köttbullar!

Det där känslan när man har förstått! Något som hänt väldigt många svenskar redan – men som de som kallar sig politiker inte vågar ta i även om de också förstått! Man vågar inte prata om det. På med skygglapparna bara så NasseJimmie plötsligt blir idol!
Blunda tills allting går åt helvete…

Vi väntar alla på politikerna och deras erkännande av ett eureka moment…

Lita annat jobbigt också. GRETA!

Greta Thunberg, 16 år. Har just gått ur 9-an. En vanligt tjej – eller??

Dagens Nyheter idag.

Sidorna 6-11 (!) i Sveriges största dagstidning handlar om denna 16-åring!

Alla tidningsomslag världen runt som haft Greta, 16 år på första sidan!

Och så här säger Greta som just slutat 9:an: ”Om jag inte skolstrejkat hade jag kunnat får A i alla ämnen”.
Det fattas alltså några A i Gretas slutbetyg…

Det är så viktigt och bra att uppmärksamma världen på miljöfrågorna!  Självklart! Jag har ingenting emot stort engagemang i detta alls – tvärtom!  Det jag tänker på är vad händer i en 16-åring med all denna berömmelse! Det är inte vilken tonåring som helst – det är en 16-åring med Aspergers syndrom!

Jag känner personligen till en del om Aspergers syndrom och det är därför jag känner oro för flickan Greta!
Hon är alltså inte bara en tonårstjej – hon har Aspergers syndrom med allt vad det innebär.
Jag HOPPAS verkligen att hon har starkt stöd bakom sig. Människor som tar hand om henne när det blir för mycket.

Läs om Aspergers syndrom HÄR – sidan är från Autism- och Aspergerförbundets hemsida.

Till slut då – lite balsam för själen. Det kan behövas!

Pangbild – eller hur!!

Promenad en ljuvlig sommarmorgon.
Ut från Glasblåsargården –
och sen genom Stureparken.

Över himlen far ett fågelsträck!   – Vart ska ni? säger jag för mig själv.

 Över cykelbron – där jag bara måste stanna till och fotografera! Mot väster!

Och mot öster:

Det är tidig morgon och solen stiger. Längs promenaden – nyponroser! Bland annat.

Arbogaån in mot stan.

Så fint – jag måste ta många bilder.

I vassen en eka!

Över Herrgårdsbron! Nästan molnfritt. Det blir en varm dag.

Vackra blommor utefter fönstren på Herrgårdsgatan. Jag kan inte låta bli att fotografera.

Snart är jag hemma igen. ”Mammas gata” – Östra Nygatan!

Ta gärna en promenad ut i naturen! Går bra även inne i stan. Det är ljuvligt ute nu och tidiga morgnar rekommenderas. Kram/Susanne

Den 24 juni 2014, för fyra år sedan, la bloggaren ut ett inlägg här som väckte uppmärksamhet – på olika vis…
Inlägget började som en insändare – men Arboga Tidning vägrade ta in den. Anledningen, citat:

”Jag har valt att inte publicera din insändare, eftersom så många personer är involverade i texten. Ansvarig utgivare anser att lärarna inte får pekas ut, vilket de indirekt blir eftersom staden är liten.”

D v s trots att insändaren handlade om saker som hände för 15-20 år sedan OCH det faktum att ingen person var namngiven (förutom indirekt huvudpersonen – den lille pojken i berättelsen) så ville tidningen värna om lärarna – dom kunde ju känna sig utpekade…Gud förbjude…

Bloggaren gick då till Magazin24 och Fredrik Klevenhaus beslutade direkt att publicera insändaren. När den kom ut i tidningen berördes många. Flera kontaktade bloggaren, en del grät.

Insändaren i Magazin24 blev också en blogg – och den bloggen kommer nu i repris!

Varför då? Jo, bloggen kändes fortfarande aktuell – tyvärr – sedan bloggaren här om dagen träffade en person som berättade hur svårt barn har det i skolan idag. Och då särskilt utsatta barn och barn med s k särskilt behov av stöd…

Därför kommer nu insändaren/bloggen i repris!
Berättelsen ur verkligheten handlar om en pojke för sisådär 20 år sedan – MEN ingenting har tydligen hänt sedan dess i skolvärlden!

Det handlar om och om mobbing!

Visst – barn med ADHD, Aspergers syndrom och andra egenskaper kan bli mobbade av skolkamrater
–  det är illa!
Men än värre är det –

– – när det är lärarna som mobbar!

NU kommer reprisen!

Det var en gång en liten pojke som skulle börja skolan.
Han var spänd och förväntansfull. Lite orolig över det nya men glad över att han skulle få lära sig saker. Han var en intelligent och vetgirig liten pojke.
Skolan blev inte rolig för pojken. Han tyckte klassen var för stor och lektionerna för stökiga. Pojken blev orolig och istället för att få hjälp fick han bestraffningar, skäll och motades ut från klassrummet. Ibland hölls han fast och ställdes ut på skolgården. Mamman fick ofta telefonpåringningar hem.
När pojken var 9 år blev det bättre. Han fick en underbar assistent och till fyran fick hon följa med till ”mellanstadiet” där det fanns en klok lärare som tog honom till sitt hjärta. Det blev en ljus och fin tid för pojken. Han var lycklig och lärde sig mycket.

När pojken skulle börja sexan blev det åter byte av lärare och klass. Då började helvetet igen – för pojkens grundskoletid blev faktiskt till ett helvete. En ännu större klass med många stökiga elever och lärare som inte klarade jobbet.
Pojken förtalades, anmäldes och flyttades till en mindre skolgrupp. Där blev det om möjligt ännu värre.

Pojken fick inte tillgång till alla ämnen. Fysik och kemi blev uteslutet – liksom ett antal andra. Läraren var hotfull, många bråk och många tårar – för på denna lilla grupp gick många elever med problem. Det hände att läraren ringde mamman och bad henne hämta pojken eftersom han inte ville gå hem från skolan.
Vid den tiden fick pojken endast en lektionstimma per dag.

Pojken som var en lugn och snäll liten pojke mådde mycket dåligt. Blev ledsen även hemma och förstod inte vad han gjorde för fel. Det enda han ville var att gå i skolan och lära sig mycket.

När årskurs 9 var över ville skolan överföra pojken till Individuella programmet på gymnasiet, ett ”slasktrattsprogram” för alla som inte klarar grundskolan. Mamman vägrade och letade med ljus och lykta efter ett annat gymnasium. Ett gymnasium som klarade av att lära ut även till elever med ADHD, Aspergers syndrom och liknande egenskaper.
Skolverket hade ingen aning men mamman lyckades. Det fanns ett gymnasium i Örebro! Men pojken fick inte gå där eftersom Örebro tillhör ett annat län än där pojken bodde. Efter mycket bråk och krångel med hemkommunen fick pojken ändå börja på gymnasiet där.
Pojken fick en fantastisk lärare, trivdes mycket bra och började växa som människa. Han lärde sig mycket men eftersom gymnasiet endast tillhandahöll Samhällsprogrammet fick han inte läsa favoritämnena.

Efter gymnasieskolan började pojken på folkhögskola och flyttade hemifrån. Han läste in Naturvetenskapligt basår för att komplettera sin utbildning. Då fick han äntligen studera favoritämnena fysik och kemi som han aldrig fått i grundskolan.
Pojken klarade basåret galant och sökte till universitetet.

Den 5 juni tog pojken sin examen som biomedicinsk analytiker vid Göteborgs Universitet. Den pojken är min son.

Tack till er som förstod vad en liten pojke i skolan behöver och fy skäms på er som förstörde så många år för honom!

ALLA barn har lagligt rätt till utbildning i Sverige – ALLA barn! Även de med specialegenskaper!
Den stillsamme drömmaren, forskartypen – – liksom den ivrige, energiske eleven full av idéer!

Bra fråga!! Och vi har en del svar… Viktor Frisk – artist, känd från duetten Samir & Viktor!
Den här killen kanske också känns igen… Grundare av Microsoft.
Det finns många många fler exempel! En del har det gått väldigt bra för – en del sitter på Kumlaanstalten, uppfinningsrika och intelligenta som de är…

Särskilda egenskaper bör tas tillvara – det är bloggarens absoluta uppfattning! På ett bra sätt! På ett värdigt sätt!
Om det inte hänt någonting i skolan på 20 år så är det banne mig hög tid att det blir ändring nu. ALLA BARN HAR RÄTT TILL UTBILDNING OCH DET EFTER SIN FÖRMÅGA!

HUR SVÅRT KAN DET VA’!!!???

 Låt inga flera förväntansfulla små barn mötas av en råsop när de börjar skolan.

Det är val i höst! Låt det inte bli fler berättelser som om bloggarens son ovan…

Avslutar bloggen med Vilda Wilma – lite mindre vild just nu. Det är FÖR varmt tycker hon och kattbröderna.
Så här mysigt trött var hon igår:

Trött – var det, ja!
Dags att sova då.

Var rädda om er nu! Var snäll mot era barn och mot andras också för den delen!
Följ gärna bloggarens råd – ord som hon har på registreringsskylten fram på sin bil: Gäller det mesta här i livet – att lugnt följa sitt hjärta.

Då kommer bloggaren osökt in på pussar och kramar till alla men – som alltid – maffigaste kyssen går till HONOM! (Mer om just honom kommer i en blogg nästa vecka… WOW!! Bäst ni håller koll på bloggen alltså! )

Bloggaren kunde inte läsa berättelsen om sin pojke igen utan att tårarna började rinna igen… Så tufft var det.

Bloggaren vet inte allt om ADHD men hon vet en hel del. Därför blir hon ARG, galet frustrerad och MÅR ILLA när hon läser ”upptäckter” som görs 2018 och som borde ha avklarats för LÄNGE sedan!

Som den här ”nyheten”: ”

Barn med adhd behöver rörelse för att lära

”Barn med adhd som rör sig mycket och har svårt att sitta stilla i klassrummet behöver inte vara omotiverade. Istället måste de röra sig för att klara av svåra arbetsuppgifter.”

D v s det är helt galet fel att lärare skäller, ”tar i örat” och tvingar skolelever att sitta stilla!

Ur artikeln: ”– Barn med adhd behöver röra sig när de använder exekutiva förmågor. Rörelse hjälper dem att vara alerta, säger psykologiprofessor Mark Rapport vid University of Central Florida. ”

Och mer! ”Om barnen missar information som ställer krav på arbetsminne så måste vi anpassa hur man ger information så att de har möjlighet och förutsättningar att ta till sig den, menar Ylva Ginsberg (medicinsk sakkunnig på Socialstyrelsen och adhd-forskare vid Karolinska institutet, bloggarens anm.)

– Det måste på allvar bli ändringar i skolsituationen, för det behövs ju. Det hjälper inte att säga till barn med adhd ”men sitt stilla nu”.

Läs hela artikeln på SVT Nyheter genom att klicka HÄR!
Och artikeln hänvisar sedan till ett inslag ur gårdagens (19/2) Vetenskapens Värld ”Adhd, vad och varför?” Ett mycket intressant avsnitt om det dåliga eller det verkligt bra med att ha ADHD!
SE PROGRAMMET HÄR!! (Finns kvar i 30 dagar!)
 Som komikern Rory Bremner säger i programmet efter att ha fått diagnosen ADHD men också fått prova att ta medicin mot dess effekter: ”- Föredrar jag den uppskruvade paniken eller ett mer kontrollerat kaos?”

Och nej, bloggaren gillar inte inlägg som den om Sara Modigh som utbrister: ”Nej, adhd är inte en superkraft.” i Expressen.

Bloggaren tycker det finns tillräckligt många som pratar illa om ADHD så hon känner för att peppa om ”superkraft”.

För som psykiatern Anders Hansen säger i Vetenskapens Värld – många människor med ADHD är mer energirika, mer kreativa, mer nyfikna och mer drivande än andra. De har bara inte fått blomma ut!
Snacka om superkrafter!

Läs HÄR om ADHD på 1177 och HÄR på Riksförbundet Attentions hemsida!

På tal om skolan och dess oförmåga att förstå sina elever – regeringen föreslår nu detta, läser bloggaren i DN: ”Ett estetiskt ämne ska införas i alla nationella program i gymnasieskolan.”
Ur artikeln som du hittar HÄR: ”– Vi tror att estetiska ämnen är bra för utvecklingen på många områden.” BRA DÄR REGERINGEN!!

Sen det här då… Och varför är bloggaren så otroligt uttråkad!? Jo, just det: Snow bored – uttråkad på snö! Och framför allt – UTTRÅKAD PÅ VINTER!!

Hur kul är det här??
… … …

och det här…

Och hur mycket roligare är inte det här!! … … … och det här: JO, MYCKET ROLIGARE OCH HÄRLIGARE!!

Så detta gäller nu! Bloggaren känner ett allvarligt och starkt behov av att göra som flyttfåglarna!
 Försvinna från platsen när is och kyla sätter fart nästa gång! Flytta! Ge sig av!

Sjappa för gott kanske!!  Ja, varför inte!? Bort! Långt söderut!

 Slutligen – mer pepp för dig som vill utveckla dina superkrafter ADHD! Klicka HÄR för fem råd från överläkaren i psykiatri Anders Hansen!
Ett av råden är: FÖLJ DIN PASSION!

Bloggaren hittar inte bara inspiration ur det egna livets bok eller genom att tjuvläsa andras livsböcker. En hel del kommer från tidningar också – såväl gamla, som nya men även ”nygamla” nyheter – som den här ur Dagens Nyheter, torsdag 25 januari 2018 blir till bloggstoff:

”Brevskrivare: De som rymde från Alcatraz klarade sig – jag är en av dem.”

Det handlar om det här: Flykten från Alcatraz! En thriller ur verkligheten som även blivit film med Clint Eastwood i huvudrollen som fången Frank Morris.

Clarence Anglin, hans bror John och Frank Morris flydde i juni 1962 från fängelset Alcatraz och har aldrig återfunnits döda eller vid liv, förrän möjligen nu…

Dagens Nyheter skrev i torsdags om händelsen med anledning av att ett brev blivit känt. Ett brev skrivet 2013 och som börjar så här, citat:
””Mitt namn är John Anglin. Jag rymde från Alcatraz i juni 1962 tillsammans med min bror Clarence och Frank Morris. Jag är 83 år och det är illa ställt med mig, jag har cancer. Ja, vi klarade det den där natten, med nöd och näppe.”

I brevet berättar John Anglin att Frank Morris dog 2008 och Clarence Anglin 2011. Brevet fortsätter:
””Om ni meddelar via tv att jag kommer att få ett löfte om att först sättas i fängelse under högst ett år, och få medicinsk vård, kommer jag att skicka ett nytt brev där jag anger exakt för er var jag befinner mig. Det här är inget skämt.”

Av någon anledning har brevet kommit allmänheten tillkänna först nu, fem år senare. Brevet saknar substans, säger FBI, men det är också känt att flykten anses vara en skam för polisen liksom det faktum att fångarna aldrig har återfunnits.

Redan till julen 1962 ska ett julkort ha kommit till bröderna Anglins mor. ”To Mom, Clarence & John”.
Även senare ska John Anglin ha sänt julkort till sin mor: ”To mother from John Merry Christmas”

Många rykten har florerat. Bland annat att mamma Anglin fick blommor anonymt varje Mors dag fram till sin död. Liksom att bröderna ska ha flytt till Brasilien – vilket det här fotot skulle vara ett bevis på.

Ingen vet med säkerhet vad som hände de tre rymlingarna för snart 56 år sedan. Kanske får vi inte heller veta något mer eftersom brevet som John Anglin ska ha skrivit 2013 publiceras först nu. I brevet står att han är sjuk i cancer och frågan är ju dels om personen verkligen är John Anglin men också om han fortfarande är i livet?

Här en datagjord bild på hur de tre fångarna skulle kunna se ut idag med hjälp av deras gamla foton: Frank Lee Morris längst till vänster, sen Clarence Anglin och hans bror John.

 Men vilka var de tre männen och hur lyckades de fly från det rymningssäkra och ökända Alcatraz?

 Vi börjar med Frank Lee Morris som anses vara snillet bakom den avancerade rymningen. Enligt uppgifter hade han en IQ på 133.
Frank Morris föddes i Washington 1 september 1926. Mamman hette Clara, fadern okänd. Vid 11 års ålder blev Frank Morris föräldralös och spenderade barndomen i olika fosterhem.
Ett av de jobb han hade som ung var att servera mat till fångar i ett fängelse… Morris jobbade också som skomakare och verkstadsmekaniker.  Efter ett antal bankrån och fängelsevistelser hamnade Frank Morris vid 34 års ålder på Alcatraz 1960 – fängelset dit de som ansågs mest kriminella och svårhanterliga hamnade.

John Anglin, född den 2 maj 1930 och Clarence Anglin född den 11 maj 1931.
Bröderna föddes i en familj med 13 barn i Donalsonville, Georgia. Föräldrarna var hårt arbetande jordbruksarbetare. Bröderna hängde alltid ihop och blev skickliga simmare. De brukade imponera på sina syskon genom att simma i Lake Michigan tidigt om våren innan sjön blev isfri.
De började råna på 1950-talet men försökte alltid att begå rånen när butikerna eller bankerna var stängda för att inte skada någon. De använde aldrig vapen. Den enda gång de hade vapen med sig var vid ett bankrån och då var det en leksakspistol.

De häktades 1956 och fick mellan 15 och 20 års fängelsestraff och skickades till Florida State Prison och fördes senare till ett annat fängelse i Georgia. Efter ett stort antal försök att fly transporterades bröderna till Alcatraz, John 1960 och Clarence 1961.

 En fjärde fånge var med att planera rymningen – Allan West, född 1929. Han misslyckades att ta sig ut genom ventilationsgallret i sin cell i tid och blev kvar på Alcatraz. Han avtjänade sitt straff där bara för att strax gripas igen. Allan West dog i fängelse 1978.

Alcatraz så! Så här skriver Wikipedia:

”Alcatraz var ett fängelse på stranden Alcatraz Island innanför Golden Gate vid San Francisco. 

Ön byggdes om till en anläggning för militären i mitten av 1800-talet och blev 1934 ett av världens mest rymningssäkra fängelser på grund av det kalla omgärdande vattnet med starka strömmar.”

Mer från Wikipedia:
”Det finns ändå en grupp fångar som försvann från fängelset och som inte har återfunnits. Då ingen har givit sig till känna och ingen har erkänt sig ha träffat på någon av flyktingarna antas det vanligen att de omkom vid flyktförsöket.
Det normala var att rymmarna antingen sköts eller drunknade i det kalla vattnet.”

 ”I fängelset satt bland andra Al Capone. Fängelset stängdes 1963 eftersom det inte var ekonomiskt försvarbart att hantera eller spekulativt som en följd av rymningarna året innan.
 Fängelset står kvar än idag och kan besökas av turister. Det har också använts vid olika filmer, exempelvis Flykten från Alcatraz, med bland andra Clint Eastwood.
Under de år som Alcatraz var öppet försökte 36 fångar rymma från fängelset. 15 av dessa dog under sina flyktförsök.”

 Flykten då! Hur gick den till!?  Den spektakulära händelsen som inträffade natten till den 11 juni 1962.

Här ses några av de första fångarna på Alcatraz.

Fängelsecellerna såg ut så här:

Så här gick flykten till, citat Wikipedia:
”I över ett år höll de fyra på med förberedelserna, de grävde hål i betongen bakom ventilen i sina celler. De visste att ventilerna ledde ut till en lufttrumma som sedan skulle leda dem ut på taket av cellbyggnaden.
Här ses några av de ”verktyg” de tillverkade och använde:
När de väl hade gjort hålen tillräckligt stora och kommit ut till lufttrumman, anordnade de en liten arbetsplats inne i lufttrumman där de tillbringade varje natt med att göra flytvästar av stulna regnrockar och de gjorde modellhuvuden som skulle likna dem själva.”
”Modellhuvuden tillverkade de genom att blanda betong de hade hackat loss till pulver, såpa, tvål, lim och toalettpapper. Detta blev en smet som de kunde forma till ett ansikte. De samlade hår, inte bara sitt eget utan även andra medfångars hår från fängelsets ”frisersalong”.

”Natten till den 11 juni 1962 var de redo att rymma.  Efter inräkningen kl. 21.30 placerade de tre männen sina modellhuvuden, så kallade Dummy heads, på sina kuddar, kröp ut genom ventilen och fortsatte ut till lufttrumman bakom cellerna.
Frank Morris cell:
Flera av vakterna som hade nattskiftet hade hört ljud på taket men trodde det berodde på den hårda vinden.  När man väl upptäckte att deras celler stod tomma var Frank Morris och bröderna Anglin långt borta.” 
Snopet är väl bara förnamnet! 

Dagen efter rymningen. Flotten, byggd av regnrockar som blåstes upp med en pump gjord av ett musikinstrument, hittades så småningom.

Det är snart 56 år sedan flykten från Alcatraz och nu har alltså ett brev presenterats som kan vara skrivet 2013 av John Anglin. Läs mera HÄR i Washington Post, HÄR i The Sun där också bilden finns på John Anglins brorsbarn vid ett besök på Alcatraz i nutid  – och HÄR i svenska Dagens Nyheter.

Det har förstås spekulerats tidigare och HÄR finns ett reportage i The Daily Mail från 2012 på 50-årsdagen efter flykten. Systrarna Anglin – Mearl och Marie – intervjuas.

Hur som helst – en fantastisk historia är det – oavsett! Bloggaren har redan beställt filmen med Clint Eastwood! Den ska tittas på nästa vecka!

HÄR finns information om Alcatraz på Wikipedia. Om Frank Lee Morris – HÄR – på Genis hemsida. Om såväl Frank Morris som bröderna Anglin – klicka HÄR – Wikipedia. Och HÄR finns webbsidan AH Alcatraz History – ”Where the voices of Alcatraz come to life…”

Bloggaren kommer nu osökt in på en insändare i DN igår, 26/1, med rubriken ”Mitt barnbarn fick en diagnos – men ingen plats på lämplig skola”.

Citat ur insändaren: ”Mitt barnbarn har genomgått en BUP-utredning (barn- och ungdomspsykiatrin) där det framkom att han har den neurologiska funktionsnedsättningen asperger/autismspektrumstörning och att han även är särskilt begåvad.

Han är en glad och positiv unge som är intresserad av det mesta. Han läser, skriver, räknar och älskar att rita. Han har lätt för att uttrycka sig och massor av fantasi. Hans begränsningar visar sig i det sociala samspelet, främst tillsammans med andra barn. Han har ett starkt jag-perspektiv. Det blir konflikter.”

En liten pojke vill gå i skolan – men det finns ingen skola för honom trots att alla skolor i Sverige är skyldiga att erbjuda stöd till elever med särskilda behov.
Insändare säger så här mot slutet, citat:
”Att vara särskilt begåvad är en gåva, men inte alltid en positiv gåva i skolans värld.
Det finns en risk att man inte får utmaningar vilket kan leda till bristande studieteknik eller att det blir svårt att ta motgångar. Och om man blir uttråkad kan det leda till koncentrationssvårigheter och kanske ett störande beteende.”

SÅ bloggaren känner igen allt detta! Hur hon själv kämpade för skolor som inte fanns! För hjälp som inte gick att få! För att försöka få lärare, rektorer och politiker att förstå det som de aldrig förstod! OCH – det är 20 år sen!! Läget ser alltså precis likadant ut idag 2018 – som 1998! Det kallar bloggaren en SKANDAL och en KATASTROF!

OCH kommer genast att tänka på en annan familj…  och några andra intelligenta killar som hamnade på sidan om… John och Clarence Anglin. Oskiljaktiga som små – och senare på sin väg mot Alcatraz…

Clarence 13 år
– och här som fängelsekund.

Och Frank Morris med sin höga IQ… Dom här killarna är födda för 80-90 år sedan i USA. Men hur står det till hos oss här i Sverige idag 2018!?
Hur många intelligenta, fina killar med ”myror i brallan”, som ”bara bråkar” och som ”aldrig hör vad läraren säger” ska få en chans till ett bra liv!?
Hur många ska hitta jobb och försörjning – och hur många ska göra ”karriär” inom kriminalitet?
Intelligenta hjärnor behövs för smarta rån och för sensationella flyktförsök från rymningssäkra fängelser…

HÄR finns sidan Anglinbrothers Museum.

HÄR kan ni läsa Mia Johnssons insändare i DN!

– handlar bloggen om idag. Och andra egenskaper inom autismspektret som inte tas på allvar…

En artikel i DN i söndags fick bloggaren att bli så här:

Anledningen? Jo, den här rubriken på artikeln:

”Alla lärare borde utbildas om adhd och autism”

VA!!?? Vad är det för sjuk rubrik??
Är det möjligen så att INGENTING har hänt på 20 år!!?? De 20 år som gått sen bloggaren kämpade i skolan för barn med ADHD!!

Då finns det bara ett ord:

HÄR kan outbildade lärare och andra läsa om ADHD på föreningen Attentions hemsida!

Bloggaren var faktiskt med när Attention bildades för 18 (!) år sedan. 18 år!! Och lärarna har inte snappat det hela än!!??

För drygt tre år sedan skrev bloggaren en personlig berättelse om en liten pojke med ADHD. Hur hans skolgång hade varit och den var milt sagt usel och undermålig!

Arboga Tidning vägrade ta in den som insändare med följande skäl, citat:
””Jag har valt att inte publicera din insändare, eftersom så många personer är involverade i texten.
Ansvarig utgivare anser att lärarna inte får pekas ut, vilket de indirekt blir eftersom staden är liten.”

Bloggaren hade INTE skrivit ut några namn!

(Arboga Tidning publicerade däremot en kränkande insändare med bloggarens fullständiga namn angivet några år senare. Då var det tydligen inga problem!
Tidningen vägrade be om bloggaren om ursäkt och anmäldes därför till Pressombudsmannen. Tidningen fälldes av PO!
Men DET är ju en helt annan historia – men bara så ni vet hur Arboga Tidning/Bbl/AT fungerar.)

Magazin24 hade däremot inga problem med att publicera bloggarens insändare.

HÄR kan ni läsa insändaren i bloggen från juni 2014 – den sanna berättelsen om hur en liten pojke behandlades i skolan.
Bilden här visar den lilla pojken vid Göteborgs universitet några år senare… Att han tog examen där har inget med hans grundskola att göra – tvärtom. Skolan sänkte honom men hans föräldrar slutade aldrig kämpa!

Vad bloggaren förstår pågår samma sorts sänkningar och kränkningar fortfarande i skolan. ”Elever med särskilt behov av stöd” – som det så tjusigt kallas (ord på ett papper utan praktisk betydelse i det verkliga skollivet!) – behandlas precis lika illa nu som för 20 år sedan!

= SANT!

Ingen skulle komma på idén att tvinga en blind att läsa! Eller en rullstolsbunden att bergsklättra!
”- Men kom igen nu!” Dom orden har barn och ungdomar med ADHD hört hur många gånger som helst! ”- Sluta krångla då! Sätt igång nu!” Och många fler och mindre trevliga versioner av okunnigt tjat…

Med rätt stöd kan du gå hur långt som helst! (Albert Einstein hade Aspergers syndrom)
Utan stöd i en inkompetent omvärld kan framtiden bli en inpassering till Kumlabunkern…

LÄS PÅ om ADHD och Aspergers syndrom! Attention är en sida – men det finns många fler! Autism & Aspergerförbundet hittar du HÄR! Ung och asperger – den sidan hittar du HÄR! 
Artikeln ur DN som bloggaren börjar med hittar du HÄR!

Skaffa kunskap om människor som är precis som du men som också har en del andra egenskaper.
Egenskaper som kan vara till stor fördel och nytta om man ser möjligheterna, inte bara problemen!

 En kommentar så till den förra bloggen om sorg och bedrövelser – nattsvart mörker och tårar.  När bloggaren blev sviken och lämnad av den man hon älskat i så många år rycktes mattan undan henne fötter.  Tårarna ville aldrig sluta rinna.

Men tiden gick och hon kom över det. Fann annan värme och kärlek!
MEN hon lovade sig själv en sak:  ALDRIG MERA GRÅTA ÖVER EN MAN!!
Och det löftet har hon hållit.

Sådana löften gäller dock inte barn. Vid sorger och tragedier där ens barn är inblandade då tar aldrig tårarna någonsin riktigt slut…

Men tårar för en man – no way!

HÄR kan du lyssna på CRY ME A RIVER – Joe Cockers legendariska version!

Come on, love
(Cry me a river)
Want you to cry
(Cry me a river)
Cry for me
(Cry me a river)