– handlar bloggen om idag. Och andra egenskaper inom autismspektret som inte tas på allvar…

En artikel i DN i söndags fick bloggaren att bli så här:

Anledningen? Jo, den här rubriken på artikeln:

”Alla lärare borde utbildas om adhd och autism”

VA!!?? Vad är det för sjuk rubrik??
Är det möjligen så att INGENTING har hänt på 20 år!!?? De 20 år som gått sen bloggaren kämpade i skolan för barn med ADHD!!

Då finns det bara ett ord:

 
 

 

HÄR kan outbildade lärare och andra läsa om ADHD på föreningen Attentions hemsida!

Bloggaren var faktiskt med när Attention bildades för 18 (!) år sedan. 18 år!! Och lärarna har inte snappat det hela än!!??

För drygt tre år sedan skrev bloggaren en personlig berättelse om en liten pojke med ADHD. Hur hans skolgång hade varit och den var milt sagt usel och undermålig!

Arboga Tidning vägrade ta in den som insändare med följande skäl, citat:
””Jag har valt att inte publicera din insändare, eftersom så många personer är involverade i texten.
Ansvarig utgivare anser att lärarna inte får pekas ut, vilket de indirekt blir eftersom staden är liten.”

Bloggaren hade INTE skrivit ut några namn!

(Arboga Tidning publicerade däremot en kränkande insändare med bloggarens fullständiga namn angivet några år senare. Då var det tydligen inga problem!
Tidningen vägrade be om bloggaren om ursäkt och anmäldes därför till Pressombudsmannen. Tidningen fälldes av PO!
Men DET är ju en helt annan historia – men bara så ni vet hur Arboga Tidning/Bbl/AT fungerar.)

Magazin24 hade däremot inga problem med att publicera bloggarens insändare.

HÄR kan ni läsa insändaren i bloggen från juni 2014 – den sanna berättelsen om hur en liten pojke behandlades i skolan.
Bilden här visar den lilla pojken vid Göteborgs universitet några år senare… Att han tog examen där har inget med hans grundskola att göra – tvärtom. Skolan sänkte honom men hans föräldrar slutade aldrig kämpa!

Vad bloggaren förstår pågår samma sorts sänkningar och kränkningar fortfarande i skolan. ”Elever med särskilt behov av stöd” – som det så tjusigt kallas (ord på ett papper utan praktisk betydelse i det verkliga skollivet!) – behandlas precis lika illa nu som för 20 år sedan!

= SANT!

 

Ingen skulle komma på idén att tvinga en blind att läsa! Eller en rullstolsbunden att bergsklättra!
”- Men kom igen nu!” Dom orden har barn och ungdomar med ADHD hört hur många gånger som helst! ”- Sluta krångla då! Sätt igång nu!” Och många fler och mindre trevliga versioner av okunnigt tjat…

Med rätt stöd kan du gå hur långt som helst! (Albert Einstein hade Aspergers syndrom)
Utan stöd i en inkompetent omvärld kan framtiden bli en inpassering till Kumlabunkern…

LÄS PÅ om ADHD och Aspergers syndrom! Attention är en sida – men det finns många fler! Autism & Aspergerförbundet hittar du HÄR! Ung och asperger – den sidan hittar du HÄR! 
Artikeln ur DN som bloggaren börjar med hittar du HÄR!

Skaffa kunskap om människor som är precis som du men som också har en del andra egenskaper.
Egenskaper som kan vara till stor fördel och nytta om man ser möjligheterna, inte bara problemen!

 En kommentar så till den förra bloggen om sorg och bedrövelser – nattsvart mörker och tårar.  När bloggaren blev sviken och lämnad av den man hon älskat i så många år rycktes mattan undan henne fötter.  Tårarna ville aldrig sluta rinna.

Men tiden gick och hon kom över det. Fann annan värme och kärlek!
MEN hon lovade sig själv en sak:  ALDRIG MERA GRÅTA ÖVER EN MAN!!
Och det löftet har hon hållit.

Sådana löften gäller dock inte barn. Vid sorger och tragedier där ens barn är inblandade då tar aldrig tårarna någonsin riktigt slut…

Men tårar för en man – no way!

HÄR kan du lyssna på CRY ME A RIVER – Joe Cockers legendariska version!

Come on, love
(Cry me a river)
Want you to cry
(Cry me a river)
Cry for me
(Cry me a river)

Det här är en blogg om en kvinna som bloggaren känner ganska väl. Och om mobbing – på olika nivåer och hur det kan upplevas.

För enkelhetens skull kan vi kalla den här kvinnan Suss.
Idén till bloggen kom här om dagen när Suss åter fick höra rykten. En vän till Suss förklarade hur hon försvarade Suss mot de som tyckte illa om henne…

WOW, tänkte Suss! Igen!
Och självklart visste Suss inte vilka personerna var, tog inte reda på det heller. Suss har förmodligen aldrig träffat dom eller ens bytt några ord med dom.
Men men, Suss är van…

Sticker man ut – på vilket sätt det nu än må vara, så blir man en target – en måltavla. Som uppstickare kan man antingen hyllas eller hånas, det sistnämnda kan likställas med mobbing.

Suss vet vad mobbing är. Hon stack ut som liten. Varför? Jo, Suss var blyg och tordes inte säga ifrån. Hon blev en måltavla.

 Suss som liten.  Tyckte om alla djur, särskilt katter! 
Påhittig och glad – hemma hos mamma och pappa.  Skrev sagor, fick en publicerad i Dagens Nyheter som 7-åring, hittade på ett eget skriftspråk, kunde namnet på alla hundraser, lekte med Gittan – hade roligt helt enkelt.
Till hon började skolan…

Suss var, som sagt, blyg – en måltavla och hade fel frisyr, flätor med fina rosetter som mamman flätade i. Är man ”fel” på det sättet i skolkamraters ögon så blir man nedtryckt, ännu tystare, vågar ännu mindre och finns nästan inte till slut…

Det kallas mobbing och förstörde nästan hela Suss skoltid. Hon vågade inte räcka upp handen, vågade inte svara på frågor, skulle aldrig någonsin vågat stå framför klassen och prata.

 Hon blev en ingenting.

Sen kom vuxentiden – tack och lov! Televerket!
Suss och bästa kompisen tog mod till sig, tillsammans och flyttade till Stockholm där de båda fick jobb på Televerket.
Nu började det hända saker för Suss! Hon blev tvungen att svara i telefon och möta kunder som vill beställa abonnemang, flytta telefoner och allt vad det var. Suss växte, blev säkrare, kände sig värdefull. Vågade mera.

Vågade söka nytt jobb och kom till CVA i Arboga. Där blev hon ännu säkrare och vågade ännu mer – det slog nästan över. Suss tog igen för alla tysta, osäkra år!

Suss utmanade chefer och hon utmanade facket. Hon drev frågor om rättvisa för de svaga på jobbet och kämpade för de som hade det svårt. Hon skrev insändare såväl i personaltidningen som i det lokala bladet – gjorde sin röst hörd. Snart visste alla vem Suss var!

Nu fick Suss höra talas om folk som ”inte tålde den där Susanne Wahlfeldt”. Naturligtvis på omvägar. Ingen sa det direkt till Suss.
Suss som var van att sticka ut, bli mobbad sen skoltiden, kände detta väldigt obehagligt – men det var ingenting som egentligen bekom henne. Hon hade växt sig starkare och visste att hon kämpade för bra saker.

Och om Suss fick namn på ”hatarna” tog hon kontakt med dom!  Antingen låtsades de inte förstå någonting av vad Suss pratade om – eller också visade det sig att de faktiskt kom rätt bra överens när de väl träffades …
Hur som helst – de som verkligen kom i kontakt med Suss tystnade med sitt förtal…

Suss träffade kärleken och allt blev nu ännu bättre!
Med kärleken kom resor runt om i världen men också barn. Återigen växte Suss – nu som dubbelarbetande personalchef och trebarnsmor. Växte och fortsatte att kämpa – nu för barnen med ADHD men också för andra barn med liknande svårigheter.
 Bildade en förening lokalt och var med om att starta en på riksplanet. Skrev skrivelser, protester, insändare. Agerade! Kämpade.

Åter fick Suss höra på bakvägar att folk tyckte illa om henne. ”Dem där jävla Susanne Linde – hon ska då vara med överallt!” – så kunde det låta.
Suss lät sig inte skrämmas, kände sig tvärtom stärkt. Hon kämpade ju för bra saker och det fanns många som sa tvärtom – som hejade på, dunkade henne i ryggen.

På fritiden gjorde hon trevliga saker som att samla de gamla som fortfarande var i livet och som haft sin barndom i huset som Suss nu bodde i.
 Suss fick massor av värdefull information om Glasblåsargården som blev en artikel i Arboga Tidning och kanske så småningom kan hamna i Arboga Minnes Årsbok.

Hon fortsatte att kämpa för utsatta, ville vara en röst för de som inte vågade tala och fortsatte att agera.
Bland olika idéer som kom för henne var en insamling till kvinnan som fått sina barn mördade i Arboga. Förutom en stor summa pengar från allmänheten som överlämnades genom Suss försorg skänkte företag möbler, resor, presentkort på kläder kom från H&M m.m. genom att Suss tog kontakt.
De flesta tyckte att Suss gjorde bra då – inte så många tyckte att hon var ”too much” men det fanns några stycken som tyckte att hon nog skulle låta bli!

 Med många järn i elden hela tiden, en stark vilja att göra gott så hände det som tyvärr händer många – Suss gick in i väggen, brände ut sig och blev väldigt sjuk.

Det var en fruktansvärd och förgörande upplevelse. Något som för alltid förändrade Suss. Hon hade samma glöd, samma vilja men orken fanns inte längre på samma sätt.

När det var som allra värst bodde Suss hemma hos sina gamla föräldrar och orkade absolut ingenting. Panikångest och en otroligt trötthet var hennes liv under ett halvår.

Men som den person hon är – när hon börjat repa sig lite ville hon kämpa för att andra inte skulle behöva drabbas som hon. För mycket hårt jobb, för många krav, för lite tid.
Hon och vänner startade föreningen ”Tid för Sverige” för att agera mot utbrändhet.  Föreningen implementerades snart i vad som skulle komma att bli ett nytt parti – Feministiskt initiativ!

Nu var allmänheten delad! Några tyckte att Suss var modig och bra. Det ropades ”Heja, heja!” på stan när hon gick ut. Men det fanns andra som spydde sin galla.
Som vanligt…

Men sen blev det riktigt illa!!  När kvällstidningarna gick ut med rubriker som

Fi-ledaren misstänks för bedrägeri

då kräktes en allmänhet fullständigt ner ”den där Linde”!

Artikeln från 8 april 2005 finner ni HÄR! Den dagen hade Expressens löpsedlar i Arboga bara en enda stor bild – den på Suss med rubriken ovan…

Det spelade ingen roll att Suss inte hade gjort något fel. Att hon förklarat allt för Försäkringskassan om sin sjukskrivning och sitt deltagande tillsammans med Fi – när Suss gick in i affärena i lilla Arboga då gick folk ut!
Och Försäkringskassan gjorde helt om och drog in Suss sjukbidrag. Detta fick de bakläxa på när Suss vann i Länsrätten och domaren gav Suss rätt.
Hon vann!! Den artikeln kan ni se HÄR!

Suss orkade inte all press (i dubbel bemärkelse) och hoppade av politiken. Men snart kunde hon inte hålla sig längre… Det blev Miljöpartiet!
Nu mottogs hon mestadels bra av lokalbefolkningen och partiet fick många röster i valet. Så pass många att Suss kom med i kommunfullmäktige.
Men nu fanns de fler som mådde dåligt av Suss engagemang – de andra partierna hade en en del mindre nogräknade medlemmar.  ”Den där jävla Susanne Linde!”

  Åsså allmänheten!!  ”- Fy fan, för den där jävla Linde! Hur kan man hoppa mellan olika partier på det där viset!!??”
 Suss brydde sig inte det minsta! Numera var hon van…

Det hon inte var van vid längre var stressen, pressen – hon orkade inte alls som förr. Hon hoppade av politiken helt.
Belackarna var snart där:”- Ha ha ha, ja hon är ju inte klok den där jävla Linde!”

2012 kallas hon ”Den frispråkiga bloggaren” i lokaltidningen och kräver större engagemang mot våldsamheter som drabbat hemstaden.

”Ja, se den där jävla Susanne Linde!!” Bysnacket gick…

 Suss brydde sig inte längre om pratet. Kände sig mer så här:

 Men livet är inte bara engagemang och kamp för andra när det gäller Suss. Det var det egna livet också. Den egna kampen.

Mannen i hennes liv lämnade henne efter många år tillsammans. Hon tog det mycket hårt. Firade trots allt med grannen Lisa som tyckte att hon sannerligen borde fira sitt nya fria liv.

Visst – hon höll god min. Visade upp ett coolt face!
Men inuti fanns tårarna. Att bli lämnad av den man älskat och trott på – var mycket hårt.

 Livet blev mörkt och svårt. De egna engagemangen uteblev.
Vardagen kändes bara seg och grå. Åren gick – hon vande sig vid detta nya liv. MEN – så en dag hände det till synes omöjliga! Hon blev kär!
En ny man kom plötsligt in i hennes liv! Och med det massor av annat!
17 kilo ner i vikt! Nya kläder, ny frisyr, nytt liv! En gladare, lyckligare Suss! Underbart!! 

MEN!! Nu var det ju definitivt färdigt igen! Folk skulle absolut veta vem HAN var och helst alla detaljer! En del var glada, andra skadeglada på grund av åldersskillnaden och en del var förstås riktigt upprörda…

Kletade ner Facebook med skitsnack… SÅ tröttsamt och fullständigt värdelöst.

Och bryr hon sig, Suss? Inte nämnvärt! Om det inte drabbar den egna familjen eller älsklingens förstås!
DÅ blir hon en TIGER!

Vad ville bloggaren säga med det här märkliga inlägget då denna söndag!?

Jo, dels – SLUTA SNACKA SKIT OM FOLK DU INTE HAR EN ANING OM VEM ELLER HUR DOM ÄR!!
Eller ännu hellre – SLUTA MED SKITSNACK ÖVER HUVUD TAGET!! SKITSNACK ÄR MOBBING!! Gör dig inte till åtlöje genom ett sådant lågt beteende!
Gläds istället med dom som det går bra för, som finner lycka och glädje igen. Tänk positivt och du kommer att märka att ditt eget liv också blir positivt!

Ja, så är det ju!

Så sluta lägg dig i andras liv och skaffa ett eget!

Och ni som har åsikter om Susanne Lindes liv – vad hon gör och inte – hur hon agerar eller inte – TA KONTAKT MED HENNE! Bloggaren förmedlar gärna frågor och svar! 😉
För som ni såg i inledningen så pratar folk fortfarande bakom ryggen på denna kvinna! Från en trist allmänhet som inte har annat att lägga tiden på – till ideella organisationer och företag – ja, faktiskt!
SÅ små kan människor vara!

Men tror ni hon bryr sig!? Inte då!! Jo, det kan stärka henne, har bloggaren förstått! Göra henne ännu mer stridbar och entusiastisk – men det är bara välvilja och godhet som driver henne – kalla det kärlek.

Hon fortsätter!

Är som hon är!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

…som växte upp och bestämde sig för att inte ta mer skit!

Det var en gång en liten flicka.

En efterlängtad liten flicka.

 Den lilla flickan var lycklig och glad och hade ett bra liv med sina föräldrar. 
Flickan fick en efterlängtad lillebror och en katt och blev ännu mer lycklig och glad. 

Den lilla flickan började skolan och sen var hon inte glad och lycklig mer.

Under hela sin grundskoletid blev den lilla flickan mobbad. Hon visste aldrig varför. Kanske var hon för blyg? Kanske hade hon fel kläder? Kanske var hennes långa i fel frisyr? Hon visste aldrig men den lilla flickan fick 9 år av fasa och bedrövelse. 9 år som kom att prägla resten av hennes liv.

Den lilla flickan växte upp. Skaffade sig en mask som skyddade hennes inre.  Hon såg ut att vara glad men inuti fanns det mycket sorg.

När den lilla flickan blev äldre och fick jobb började hon förstå mer och mer av människor och deras beteende. Hon såg spelet. De förtryckta och förtryckarna. De mobbade, diskriminerade, de nedvärderade – hon såg dem och tog deras parti – alltid!

När den lilla flickan blev mamma fortsatte kampen. Aldrig att hennes egna barn skulle få bli mobbade! Aldrig att de skulle få lida så som hon hade gjort. Inte de egna barnen men inte andra barn heller!

Hon agerade, skrev insändare, protesterade, blev politiker, blev agitator!
Det som var orättvist och fel måste rättas till. Hon fick mycket positivt ut av det hon gjorde. Det hände saker och människor tyckte om att hon agerade.
Men inte alla… En tidning skrev om näthat och hatbrev i brevlådan. Men hon gav inte upp.

Ja, den lilla flickan blev vuxen men skoltiden hade satt sådana spår att hon ofta inte kunde prata om åren utan att gråta.
Men hon hade bestämt sig för att inte ta mer skit!

Därför rinner sinnet över på henne ibland när en del människor tycker att hon är ”jobbig”, att hon ”bråkar” eller bara är ”too much”. När någon gör sig rolig över henne – eller rentav mobbar henne för hennes protester och agerande.

För den lilla flickan, idag vuxen, tar inte mer skit! Och hon kommer aldrig att sluta agera mot orättvisor, diskrimineringar, mobbing och missförhållanden. ALDRIG!

Avslutar bloggen idag med bilder från Botaniska Trädgården i Göteborg. Klicka HÄR för att komma till Botaniskas hemsida där ni också kan beställa deras nyhetsbrev!

Det här är INTE vägen till Botaniska.  Bloggaren gick fel… Detta är Slottsskogen i Göteborg! 🙂

HÄR är Botaniska Trädgården!

Och här är färgprakt! –  – – –  – 

Och ett näsduksträd!

Näsduksträdet är unikt. Blommorna ser ut som näsdukar som fladdrar för vinden.

Ängen av pingstliljor… …och så avslutar vi kärleksfullt med ett hjärta. För visst är det väl ett hjärta av växter och blommor!

Var rädda om er! Var rädda om andra, om varandra! TA INGEN SKIT!!

 

Bloggaren tillhör dem som känner stor glädje över den förändring som sker politiskt! Plötsligt finns det omtanke om människan! Och om miljön! Vilket politiskt klipp vi gjort!
Har vi blivit grundlurade under de senaste åtta åren? Någon slog blå dunster i ögonen på oss så vi trodde att allt detta inte var möjligt:

– Sjukförsäkring som inte plötsligt tar slut trots att man fortfarande är sjuk för att
”- Dina sjukförsäkringsdagar är slut!”. !!??
– Satsningar i skolan – bland annat vad gäller barn med särskilt behov av stöd – med en ung lärare vid rodret som utbildningsminister- Gustav Fridolin!
– Mångmiljonsatsning på förlossningsvården!
– En tredje pappamånad!
– Fritt inträde till museer!
– Satsningar på järnvägar i stället för biltrafik!

Samtidigt hör man bara gnäll och skäll från bittra moderater och alliansfolk.
Varför då? Var ska man börja i ett samhälle om inte med människan? Hur bygger man upp välfärd om inte med trygga människor – och trygghet och välfärd inte bara för en del!

Fastighetstidningen skriver så här: Självklart – fler bostäder! Hyresrätter för unga människor och de som inte kan slänga upp ett par miljoner för ett bostadskontrakt! De personerna är många!

Det finns mycket mer som kan göras förstås. Bloggaren såg ett mycket bra inlägg i gårdagens Metro:

Jack Werner avslutar sin artikel så här. Mycket tänkvärt och skrämmande. Det handlar om makt och jämställdhet, feminism om ni vill!
HÄR i Metro kan du läsa artikeln på nätet.

Media skriver som de vill och ibland undrar man vem som bestämmer vad vi ska tycka är viktigt? Det här klippet är från söndagens DN:

För övrigt är bloggaren fortfarande hängig och trött.

 

Valet är ditt! Nu kan du inte klaga mer!
Jo, möjligen om du tillhör den del av invånarna i Arboga som ville ha förändring men som efter valdagen vaknade upp till en precis likadan stad som tidigare.  För i en liten stad så ska allt vara som det alltid har varit – oavsett om det är bra eller dåligt.  Mycket märklig företeelse!
Klippen kommer från Arboga Tidning och kvinnan som verkar tycka att det är helt OK att inte ha koll på pengarna är idag den som ska styra hela kommunen…

Bloggaren tog före valet upp mängder av felageranden i det snart hundraåriga socialdemokratiska styret – men vad hjälpte det när piskan viner, ingen orkar bry sig och alla struntar i Margit och kränkningarna i äldreomsorgen, bloggarens mamma, barn som inte får den skolundervisning de har rätt till, misshandlade kvinnor och män med drogproblem mm mm!   – Det rör ju inte mig! -Vem bryr sig!? – så verkar jargongen gå! Sorgligt är en underdrift!

 Bloggaren kommer aldrig att sluta kämpa för människor i underläge! På tisdag fortsätter kampen! Då ska bloggaren träffa tre chefer i Socialförvaltningen för att ta upp rader av incidenter, en del livsfarliga!
Kommer det att hjälpa? Fan tro’t – men bloggaren ger aldrig upp!

Och ingen ska tro att det är Vänstern eller Socialdemokraterna som det ska röstas på – icke! Här i stan hade det behövts helt andra kvastar för att sopa rent och för att ge trygghet åt de som behöver det mest! 

Att Omsorgspartiet fickbehålla sitt tidigare mandat i kommunfullmäktige är helt galet och kan bara bero på en stor släkt och goda vänner för de fyra (!) medlemmarna av partiet med Almskoug i spetsen. 
Omsorgspartiet (OPA) bildades 2002 och så här läser bloggaren på Sveriges Radios hemsida om nybildade lokala partier (publicerat 16 september 2002, för nästan exakt 12 år sedan), citat:

I Arboga, också i Västmanland, fick Omsorgspartiet, som bildades i våras med bättre barn- och äldreomsorg och skola på dagordningen 10,5 procent av rösterna. Carl-Erik Almskog, förstanamn på Omsorgspartiets lista säger att partiet vill vara med och påverka Arbogas utveckling.

Ett protestparti alltså – för att ge Arboga en bättre barn- och äldreomsorg samt bättre skola. Vilket skämt!! 🙁
Citatet från Sveriges Radio hittar du HÄR!
Men kampen går vidare! Ge aldrig upp!

 Annan, global kamp kan man läsa om i tidskriften Cirkulera, som ges ut av Vafab Miljö i Västmanland – som har hand om avfallshanteringen i länet.

Där står mycket intressant! Om hur matavfall, kompost, blir till biogas och drivmedel för bussar och bilar!

Viktig information för de där som ”inte bryr sig” och dessutom tror att sopsortering är meningslöst eftersom myten ”allt bränns ändå på samma ställe” lever vidare.
Läs här om hur viktigt det är att sortera ut konservburkar till exempel! Metall kan återvinnas hur många gånger som helst! Snacka om recycling!!

Miljön, vår jord, var rädd om den! Nu börjar hösten så sakteliga sitt intåg.
Bloggaren har tur som får hjälp ibland. Utemöblerna ska in för vintern. Sonen fixar tunga lyft hur lätt som helst.

Imorgon kommer det mer från trädgården – som inte bara handlar om slit och släp! 😉 Avslutar dagens blogg med en skott från pelargonen av sorten Mårbacka. Den kommer från bloggarens mor och får symbolisera skörheten hos en gammal människa och vikten av att vi tar om hand, ger trygghet och värdighet.

Ge aldrig upp den kampen !!