Feel in the Blogg

Söndagens predikan skulle handla om tjugondag Knut, var det tänkt – men en soppa kom emellan…

Plötsligt när jag stod där i köket och tillagade min soppa kom jag att tänka på min dotter men också min mor och mormor. Hur dottern frågar mig om råd och hur jag själv minns min egen mammas lärdomar.
Hur mamma försiktigt vägledde mig – precis som jag idag försöker vägleda mina egna barn.

Som de berömda aporna som inte ser, inte hör och inte talar – så agerar vi människor idag. Vi ser inte vad som händer – inte på riktigt. Vi vill inte höra och vi berättar inte om våra reaktioner – än mindre försöker styra allt åt rätt håll.

Vad talar jag om? Jo, om hur vi lever våra liv och vad som är meningen. När jag tänker på lärdomar som går i generationer så känner jag – det är ju det som är livet!
Vi människor är faktiskt inte så mycket mer annorlunda än djuren. Vi föds, förökar oss och dör. Under livstiden är det meningen att vi ska lära vår avkomma att klara sig – precis så som djuren gör.
Sen kan man naturligtvis undra hur livscykeln egentligen ter sig för till exempel grisar – där människan är framme och förstör. 🙁

Förr i tiden lärde mor ut sysslorna i hemmet till sina barn. På det sätt som det var då – lärde fäderna ut andra arbeten till sina söner.

Men hur är det idag? Är det inte så att kommunikationen haltar? DN idag söndag är lite inne på samma spår. Den här bilden har Bard i dagens tidning:
Barn är mest till besvär. Hindrar mammas och pappas karriärmöjligheter. Samtidigt som vi älskar ungarna stressar vi ihjäl oss för att uppnå något för egen del – självförverkligande!
Ett självförverkligande som innebär något för någon annan och någon annanstans – inte här och nu med barnen i hemmet. Barn är inget viktigt, egentligen – blir budskapet.

Sen sitter vi där och mår dåligt, blir sjuka och har förstört många viktiga år. Hans Lindström har den här bilden – också i DN idag:

Och på ledarsidan finns den här tipset för läsning på kultursidan: ”Vår föreställningsförmåga” räcker inte till! Nej, varken för klimathot eller till förståelsen kring varför vi existerar och vad vi bör göra med de liv vi fått.

NEJ, jag är inte för vårdnadsbidrag! Jag tror inte att det bästa för barn är att gå hemma med mamma eller pappa fram till skolåldern. Jag tror att det är väldigt stimulerande och framför allt roligt för småttingar att träffa andra barn och utvecklas ihop med andra.

Jag tror dock INTE på dagis heltid i stora barngrupper.
Jag tror heller inte på dagis för spädbarn och mindre barn.
Av just anledningen – för mycket och för lite skämmer allt!

Där har ni det! För mycket och för lite skämmer allt! Lagom är bäst och med inriktning på barns, föräldrars, människors bästa! Stimulans och möjligheter som utgår från människan – liten eller stor – och som inte har med karriär eller pengar att göra.

Aporna är inte alls så dumma som vi människor: Inte se, inte höra, inte tala!
(Fotot är på ett konstverk av Sonja EM Andersson. Klicka HÄR för att se mer!)

Livet är egentligen enkelt. Vi är till för varandra. Generationer och sinsemellan. Lära varandra, hjälpa varandra, vårda varandra och älska varandra.

Visdomsord från mitt te imorse.

Vi borde lära oss mer av djuren och leva livet som det ska levas. Kanske som en katt! Vilda Wilma må vara vild men smek och kel vill hon ha dessemellan! 🙂  Hon vill heller inte vara ensam hemma utan tycker bäst om när husbondfolket finns på plats.

                                                          *****

Huruvida gärningsmännen till det här dådet haft en bra barndom eller inte kan jag inte förtälja. De har inte haft någon som lärt ut rätt eller fel, det är i alla fall klart… 🙁 Ett fönster i vår kåk idag…

Ja, då knyter vi hop säcken – tomtesäcken – och återkommer till det som var tanken att skriva om: Knut!
Tjugondag Knut idag och julen ska städas ut. Grattis Knut och ha en fin dag!

Till kvällen är den här synen ett minne blott –
tills nästa gång det är dags att tänka på advent och jul!

Så har då både julafton och juldagen passerat för att ge plats åt annandag jul.

Juldagen som startade med en överraskning: Massor av snö hade fallit under natten. Så här såg det ut när bloggaren skulle ut för att hissa flaggan på juldagen: Snötäckt! Bara spåren efter någon ensam vandrare som pulsat förbi. Men flaggan hissades som sig bör fast stövlarna blev fulla med snö. En som förmodligen kände något av skräckblandad förtjusning var katten Felix.
Det är inte lätt för en liten katt att ta sig fram i snömassorna även om Felix tycker det är rätt så spännande och kul med snö. Att hitta en toalett som passar är inte heller det lättaste. Fotspåren mot flaggstången fick duga! 🙂

Ni som läser min blogg vet att jag har DN på söndagar och brukar citera ur den, puffa för intressanta artiklar som jag vill dela med mig av. Så ock idag, fast söndagen sedan länge passerat.  När jag njöt av lyckan och gemenskapen med min familj på julafton såg jag också den här bilden framför mig, den har fastnat på näthinnan:  Berättelsen om Inga från Litauen. Inga som var ett oönskat barn när hon föddes och som levt sina första tre år bland andra olyckssystrar och bröder på ett barnhem i Siaúliai i norra Litauen.
Titta på bilden. Titta in i hennes ögon. Fundera på vad hon tänker? Vad hon har varit med om i sitt korta liv? Och gläds åt att du har familj, vänner, någon som bryr sig om dig och som du också kan visa omsorg om.

”När Inga fick en familj” heter berättelsen som finns att läsa i DN från i söndags. Om lilla Inga som hittade hem och fick en kärleksfull och varm familj i Sverige.
Artikeln berättar också om hur svårt det är för barn som Inga, 3 år och äldre, att hitta någon som vill ha dom. Adoptivföräldrar vill helst ha spädbarn…

Så tänk på Inga och alla andra barn i världen som inte har någon att kalla sin. Tänk på hur det är att stå utanför och titta in…
Var nöjd och gläd dig. Var tacksam över det du har och önska inget mer. Krama om dina nära och kära lite extra!

Stefan och Staffan heter dagens namnsdagsbarn.
Grattis pojkar!

Avsked är så sorgligt och avsked kan vara av olika slag.

En resa med tåg.
En hastig titt ut genom fönstret… …och iväg,
borta….

Men en tågresa kan göras i retur, den älskade vännen kommer tillbaka.
Det finns andra avsked, andra resor, utan returbiljett. Jag har varit med om ett sådant avsked nu. Sorg, förtvivlan, det oåterkalleliga. Sista ordet är sagt, sista kramen, sista smekningen över en febrig kind. Sista gången, sista, aldrig mer…

Dock har jag konstaterat något märkligt. Något förunderligt och underbart. Den käraste vännen är inte alls långt borta. Hon har flyttat in i mitt hjärta, för gott. På det viset är hon alltid nära mig.

Man kan vara väldigt långt borta och ändå nära.
Bevarad för alltid i hjärtat.

Vilka solnedgångar det är nu om kvällarna. Bilden ovan är tagen igår på Norra Ågatan i Arboga. Passa på att njuta, ta tillvara, ha gärna kameran till hands! 🙂

Dagarna rinner iväg och på lördag är den en vecka till första december, på söndag en vecka till första advent! Bloggaren älskar adventskalendrar och nu skickas små sådana iväg till barnen. I behändigt format inklusive kuvert – finns att köpa på Arboga Bokhandel!

Via Facebook kan jag utläsa att reaktionerna på den annalkande julen är delade. Tyvärr verkar de som bävar inför julen vara överlägsna… De som helst vill att januari redan ska vara här så att de slipper.

Jag förstår dom. Jag har varit där jag också. Det handlar om stress och press och oftast om kvinnor. Hur ska man orka jobba och samtidigt bulla upp inför julen, städa och feja, köpa alla julklappar, laga maten, ta emot släkten och dessutom tindra med ögonen på julaftons morgon!?

Sen finns det dom som trots allt gläds. Ser fram emot pyntandet och pepparkaksbaket även om stressen lurar nära.

Varför ska vi leva så stressat och pressat!? Varför ska hjulen snurra så fort och kraven växa så höga!? Det slutar ofta oerhört dramatiskt med trötthet intill utmattning, osämja, sjukdom och kanske ännu värre – skilsmässa och på sikt en för tidig död. Är det så vi vill ha det?

Idag kom den utmärkta tidningen Dagens Samhälle i brevlådan igen och jag puffar för denna artikel: Hälften av maten som serveras i kommuner och landsting är importerad!!
Artikeln talar om dubbelmoral där vi å ena sidan vill gynna de svenska bönderna men å andra sidan importerar maten!

70% av frukten och grönsakerna importeras. Naturligtvis kan en del av orsaken vara det svenska klimatet – men hela 70 %!? Hälften av allt nötkött och kyckling kommer från utlandet och en tredjedel av fläskköttet!

Skärpning politiker inom kommuner och landsting! Skärpning också ni vanliga konsumenter som med lite ansträngning kan välja inhemska produkter!

Så till ”passgången”! Vad är nu detta? Så här läser jag på Wikipedia: ”Passgång är en tvåtaktig gångart som till exempel kameler, giraffer och vissa hästraser använder sig av. Utmärkande för denna gångart är att två ben på samma sida (till exempel höger fram- och bakben) förflyttas framåt samtidigt.”

Vadan detta nu då? Jo, i tisdags upptäckte vi att Vilda Wilma är passgångare! 🙂  Trots att Wilma redan är 6 år har vi aldrig sett det förrän nu! Det kan kanske bero på att hon är lite långhårigt lurvig – men vi har samtidigt tänkt på att hon har en lite klumpig gångstil. Lite som en musklig karl när hon vankar fram. Nu vet vi varför!! 😀

Klicka HÄR för att läsa mera om passgång och se en rörlig bild på en häst med passgång.

Dagens namnsdagsflickor är Cecilia och Sissela! GRATTIS!

Ha en fin dag – oavsett gångart! 😉

AMF, ett av många pensionsbolag hävdar i sin reklam att allt blir bättre med tiden. Det kan ju vara möjligt på sätt och vis – man blir äldre och förhoppningsvis klokare.  Men det viktiga vad gäller tid, anser jag,  är att den har ett slut.

Våra liv existerar under en begränsad tid. Hur fort tiden går kan till exempel upptäckas då man bläddrar i fotoalbum. Liten ihop med pappa. Och alldeles nyss ung – här med morfar.

Sen kom barnen… …som nu är vuxna. Med en mormor som en gång var en liten flicka.

Här nedan sittande med syster och vänner på trappan till sitt hem en gång…

Ju äldre man blir ju mer märker man hur svindlade fort tiden går och hur väldigt kort livet egentligen är. Går man som bloggaren på kurs i släktforskning får man ytterligare perspektiv på detta med tid.
Här om dagen kom det här fotot ända från Amerika – dit en anfader flyttade en gång. Bilden föreställer min morfars farfar Carl Fredrik Landerholm och hans andra hustru Karolina, som inte var min morfars farmor eftersom hon dog ung.
Min morfars farbror Carl for till Amerika 1888 via Hull i England och hamnade så småningom i Illinois. Nu har jag alltså träffat på en släkting ”overthere”.
Andra rötter ner till 1600-talet har jag hittat och det är intressant att följa släkterna och fantisera om hur de levde och hade det.

När man är liten vill man bli stor, när man är ung vill man bli äldre, flytta hemifrån, få ett bra jobb, hitta kärleken, bilda familj och man strävar och längtar att tiden ska gå fortare.
Men plötsligt upptäcker man att livet har en ände, att det kommer att ta slut. Släktingar avlider, vänner blir sjuka och man får en påminnelse om att allt inte är för evigt. Att det har ett slut.

Tänk om vi fick den här påminnelsen och förståelsen lite tidigare i livet! Tänk om vi lite mer på allvar förstod att livet är för kort för att slösas bort. Att bråk, osämja, krig och elände är fullkomligt vansinnigt att ägna sig åt när varje dag är en unik, skimrande gåva!

Ta tillvara denna söndag. Tänk på vad som är värt något i livet och inte. Glöm bekymren för en stund, skippa tankarna på orättvisor och lev lycklig för en dag. Lycklig över att ha livet kvar – ännu en dag…

Cancerfondens reklam säger: Världens vackraste ord – imorgon.
Ett visst ordstäv säger: Den friske har många önskningar, den sjuke bara en…

Du lever idag – ta till vara den tiden på det bästa sätt som du kan.

Lillemor och Moa har namnsdag idag. Gratulerar!

Måndagsmorgon med katten Felix – en del av vardagslunken. Något man tar lite för givet.

Ingen speciell dag. Inget särskilt ska hända – vardagslunk – men ändå fantastiskt stort! För vardagslunken är en lugnare del av livet och livet är en gåva som vi har men som snart är borta.

Jag tänker på livet idag. Som den huvudlösa skuggan här bakom mig ruvar döden på oss alla. Vi vet inte när –  bara att den kommer.

En del har fått sina dagar räknade. Vet mera bestämt när de ska ta slut. Svår sjukdom har gjort att vardagslunken blir en unik nästa oåtkomlig gåva. Dörren som nyss stod vidöppen är nu bara på glänt…

Mörka tankar, sorgsna funderingar under en promenad i mörker – förbyttes till glädje och värme – LIVET – hos älskade mor och far! Här häller pappa upp Farsdagspresenten för smakprov – Linie Akvavit.

Vi fick en så trevlig kväll tillsammans!  Kastet från en tillvaro i dödens skugga till ljuset och värmen hos föräldrarna gjorde säkert sitt till. Jag ringde dom imorse och tackade för den fina samvaron igår och de delade min åsikt.
Lyckan att ha kvar sina gamla föräldrar är stor.

Vardagslunken är livet. Inte livet med yviga gester och fantastiska upplevelser – utan det vanliga, enkla livet som är så mycket värt. Det kan vara en busig katt på morgonen! Eller kajorna som vänskapligt delar fågelfrön med småfåglarna. Blomman som räddades från den tidiga frosten ute på trappan och som nu blommar vidare!

En nattfjäril som vilar på en vägg. Enkla, vardagliga ting som är fantastiska om man betänker alternativet till liv.

Google har en tänkare på sin logga idag – så det kanske är en lite filosofisk måndag.

Namnsdagsbarn denna måndag är Konrad och Kurt. Grattis!

”Livet är det som pågår när vi sysslar med annat”, sägs komma från John Lennon och är i alla fall ett väldigt bra citat! Ta tillvara! Upplev lyckan av vardagslunken.

KRAM till er denna filosofiska måndag!