– Jag hatar sånna som du!!

Äckliga superoptimister – – som har en enda uppmaning till folk och det är att dom ska vara glada, njuta av livet – ja, verkligen LEVA!!

 – Vad är det för jävla uppmaning!?!?

 – Hur fan tror du man skulle vilja höra sån jävla skit när man mår hur dåligt som helst!?

När livet verkligen suger och man inte ens orkar med sig själv – än mindre beskäftiga hyperpositiva livsfreakar!!

 När man är förbannad orkar man bara inte med sånt jävla crap!! 
Och allra värst känns hånet
när man är riktigt, riktig ledsen…

Nu är det precis så. Allt är svart. Sorgernas sorger hänger över som tjocka svarta moln som vägrar lyfta och försvinna.

Hur blev det så? Vad händer??

*********

 Jo, livet kom emellan…

Livet är inte bara en dans på rosor, klackarna i taket och puss&kram hela tiden. 
Det är besvikelser och tårar också. Gräl och bitterhet. Ilska och ”jag ska aldrig förlåta”.
Och när något av det värsta händer och ens barn vänder sig bort från en då gryr aldrig morgonljuset. Då är det bara mörker…

Svarta dagar som de som pågår just nu. Dagar när man släcker ner, drar för, stänger in – med känslan att för evigt vilja stanna inne i sin bubbla.

När dagarna bara är tårar.
Gråta i kudden tills den är helt blöt och ögonen röda och igensvullna.
Men så försöker man öppna upp sina rödgråtna ögon för en stund och upptäcker då orden på kudden.
Den kudde som fått all sorg och alla tårar… ”All you need is love” – allt du behöver är kärlek.

Visst är det så. ALLT DU BEHÖVER ÄR KÄRLEK!

Och den finns ju där – bara du torkar dina tårar och ser den, känner den. Bara du tänker efter. Bara du vilar en stund och låter all sorg och smärta falna. Låter de svarta molnen sakta men säkert skingras så ska du se att den finns där – kärleken, värmen, omsorgen, tillgivenheten, trösten.

Dagens blogg är en terapiblogg – speciellt för bloggaren själv. Och hon har just kommit på att i köket på en hylla står en glasburk som hon i all sorg och bedrövelse glömt bort. ”HÄRLIGA HÄNDELSER 2017”.

Ja visst, året har varit fullt av härliga, lyckliga, underbara händelser! Så många att glasburken nästan är helt proppfull!

Vad vill den här bloggen då säga förutom den skrivterapi som gynnar bloggaren själv. Jo, att livet har många sidor. Att ta sorgerna likväl som glädjeämnena. Rid igenom stormen och känn sen att du klarat det hela bra.
Den blöta kudden torkar fort och dina ögon ler och skrattar snart igen. Du har klarat det här också och lärt dig något på köpet. Att du är stark! Att genom sorgsna dagar kan du uppleva de fina, soliga så mycket djupare och mer.

”- Nej, jag hatar inte sånna som dig. Det var bara en överreaktion när sorgen stockade sig i halsen, vreden nästan sprängde min skalle och tårarna aldrig ville sluta rinna… När det blev lite för mycket helt enkelt.”

VAR RÄDDA OM ER DÄR UTE! KRAM till alla som behöver och en särskild kram till mina älskade barn och till min älskling! Jag finns här alltid för er!

 

 

 

 

Hur man skyddar sig.

Man gör sig ointaglig.
Skärmar av sig.
Stänger ute.
Inga känslor.

Ingen får komma nära –
aldrig riktigt nära.
För svek, besvikelser, sorg och tårar gör så ont.
För ont…
Mer än man orkar bära.

Hur man skyddar sig.

Man gör sig ointaglig.
Skärmar av sig.
Stänger ute.
Inga känslor…

Det här är en blogg om en kvinna som bloggaren känner ganska väl. Och om mobbing – på olika nivåer och hur det kan upplevas.

För enkelhetens skull kan vi kalla den här kvinnan Suss.
Idén till bloggen kom här om dagen när Suss åter fick höra rykten. En vän till Suss förklarade hur hon försvarade Suss mot de som tyckte illa om henne…

WOW, tänkte Suss! Igen!
Och självklart visste Suss inte vilka personerna var, tog inte reda på det heller. Suss har förmodligen aldrig träffat dom eller ens bytt några ord med dom.
Men men, Suss är van…

Sticker man ut – på vilket sätt det nu än må vara, så blir man en target – en måltavla. Som uppstickare kan man antingen hyllas eller hånas, det sistnämnda kan likställas med mobbing.

Suss vet vad mobbing är. Hon stack ut som liten. Varför? Jo, Suss var blyg och tordes inte säga ifrån. Hon blev en måltavla.

 Suss som liten.  Tyckte om alla djur, särskilt katter! 
Påhittig och glad – hemma hos mamma och pappa.  Skrev sagor, fick en publicerad i Dagens Nyheter som 7-åring, hittade på ett eget skriftspråk, kunde namnet på alla hundraser, lekte med Gittan – hade roligt helt enkelt.
Till hon började skolan…

Suss var, som sagt, blyg – en måltavla och hade fel frisyr, flätor med fina rosetter som mamman flätade i. Är man ”fel” på det sättet i skolkamraters ögon så blir man nedtryckt, ännu tystare, vågar ännu mindre och finns nästan inte till slut…

Det kallas mobbing och förstörde nästan hela Suss skoltid. Hon vågade inte räcka upp handen, vågade inte svara på frågor, skulle aldrig någonsin vågat stå framför klassen och prata.

 Hon blev en ingenting.

Sen kom vuxentiden – tack och lov! Televerket!
Suss och bästa kompisen tog mod till sig, tillsammans och flyttade till Stockholm där de båda fick jobb på Televerket.
Nu började det hända saker för Suss! Hon blev tvungen att svara i telefon och möta kunder som vill beställa abonnemang, flytta telefoner och allt vad det var. Suss växte, blev säkrare, kände sig värdefull. Vågade mera.

Vågade söka nytt jobb och kom till CVA i Arboga. Där blev hon ännu säkrare och vågade ännu mer – det slog nästan över. Suss tog igen för alla tysta, osäkra år!

Suss utmanade chefer och hon utmanade facket. Hon drev frågor om rättvisa för de svaga på jobbet och kämpade för de som hade det svårt. Hon skrev insändare såväl i personaltidningen som i det lokala bladet – gjorde sin röst hörd. Snart visste alla vem Suss var!

Nu fick Suss höra talas om folk som ”inte tålde den där Susanne Wahlfeldt”. Naturligtvis på omvägar. Ingen sa det direkt till Suss.
Suss som var van att sticka ut, bli mobbad sen skoltiden, kände detta väldigt obehagligt – men det var ingenting som egentligen bekom henne. Hon hade växt sig starkare och visste att hon kämpade för bra saker.

Och om Suss fick namn på ”hatarna” tog hon kontakt med dom!  Antingen låtsades de inte förstå någonting av vad Suss pratade om – eller också visade det sig att de faktiskt kom rätt bra överens när de väl träffades …
Hur som helst – de som verkligen kom i kontakt med Suss tystnade med sitt förtal…

Suss träffade kärleken och allt blev nu ännu bättre!
Med kärleken kom resor runt om i världen men också barn. Återigen växte Suss – nu som dubbelarbetande personalchef och trebarnsmor. Växte och fortsatte att kämpa – nu för barnen med ADHD men också för andra barn med liknande svårigheter.
 Bildade en förening lokalt och var med om att starta en på riksplanet. Skrev skrivelser, protester, insändare. Agerade! Kämpade.

Åter fick Suss höra på bakvägar att folk tyckte illa om henne. ”Dem där jävla Susanne Linde – hon ska då vara med överallt!” – så kunde det låta.
Suss lät sig inte skrämmas, kände sig tvärtom stärkt. Hon kämpade ju för bra saker och det fanns många som sa tvärtom – som hejade på, dunkade henne i ryggen.

På fritiden gjorde hon trevliga saker som att samla de gamla som fortfarande var i livet och som haft sin barndom i huset som Suss nu bodde i.
 Suss fick massor av värdefull information om Glasblåsargården som blev en artikel i Arboga Tidning och kanske så småningom kan hamna i Arboga Minnes Årsbok.

Hon fortsatte att kämpa för utsatta, ville vara en röst för de som inte vågade tala och fortsatte att agera.
Bland olika idéer som kom för henne var en insamling till kvinnan som fått sina barn mördade i Arboga. Förutom en stor summa pengar från allmänheten som överlämnades genom Suss försorg skänkte företag möbler, resor, presentkort på kläder kom från H&M m.m. genom att Suss tog kontakt.
De flesta tyckte att Suss gjorde bra då – inte så många tyckte att hon var ”too much” men det fanns några stycken som tyckte att hon nog skulle låta bli!

 Med många järn i elden hela tiden, en stark vilja att göra gott så hände det som tyvärr händer många – Suss gick in i väggen, brände ut sig och blev väldigt sjuk.

Det var en fruktansvärd och förgörande upplevelse. Något som för alltid förändrade Suss. Hon hade samma glöd, samma vilja men orken fanns inte längre på samma sätt.

När det var som allra värst bodde Suss hemma hos sina gamla föräldrar och orkade absolut ingenting. Panikångest och en otroligt trötthet var hennes liv under ett halvår.

Men som den person hon är – när hon börjat repa sig lite ville hon kämpa för att andra inte skulle behöva drabbas som hon. För mycket hårt jobb, för många krav, för lite tid.
Hon och vänner startade föreningen ”Tid för Sverige” för att agera mot utbrändhet.  Föreningen implementerades snart i vad som skulle komma att bli ett nytt parti – Feministiskt initiativ!

Nu var allmänheten delad! Några tyckte att Suss var modig och bra. Det ropades ”Heja, heja!” på stan när hon gick ut. Men det fanns andra som spydde sin galla.
Som vanligt…

Men sen blev det riktigt illa!!  När kvällstidningarna gick ut med rubriker som

Fi-ledaren misstänks för bedrägeri

då kräktes en allmänhet fullständigt ner ”den där Linde”!

Artikeln från 8 april 2005 finner ni HÄR! Den dagen hade Expressens löpsedlar i Arboga bara en enda stor bild – den på Suss med rubriken ovan…

Det spelade ingen roll att Suss inte hade gjort något fel. Att hon förklarat allt för Försäkringskassan om sin sjukskrivning och sitt deltagande tillsammans med Fi – när Suss gick in i affärena i lilla Arboga då gick folk ut!
Och Försäkringskassan gjorde helt om och drog in Suss sjukbidrag. Detta fick de bakläxa på när Suss vann i Länsrätten och domaren gav Suss rätt.
Hon vann!! Den artikeln kan ni se HÄR!

Suss orkade inte all press (i dubbel bemärkelse) och hoppade av politiken. Men snart kunde hon inte hålla sig längre… Det blev Miljöpartiet!
Nu mottogs hon mestadels bra av lokalbefolkningen och partiet fick många röster i valet. Så pass många att Suss kom med i kommunfullmäktige.
Men nu fanns de fler som mådde dåligt av Suss engagemang – de andra partierna hade en en del mindre nogräknade medlemmar.  ”Den där jävla Susanne Linde!”

  Åsså allmänheten!!  ”- Fy fan, för den där jävla Linde! Hur kan man hoppa mellan olika partier på det där viset!!??”
 Suss brydde sig inte det minsta! Numera var hon van…

Det hon inte var van vid längre var stressen, pressen – hon orkade inte alls som förr. Hon hoppade av politiken helt.
Belackarna var snart där:”- Ha ha ha, ja hon är ju inte klok den där jävla Linde!”

2012 kallas hon ”Den frispråkiga bloggaren” i lokaltidningen och kräver större engagemang mot våldsamheter som drabbat hemstaden.

”Ja, se den där jävla Susanne Linde!!” Bysnacket gick…

 Suss brydde sig inte längre om pratet. Kände sig mer så här:

 Men livet är inte bara engagemang och kamp för andra när det gäller Suss. Det var det egna livet också. Den egna kampen.

Mannen i hennes liv lämnade henne efter många år tillsammans. Hon tog det mycket hårt. Firade trots allt med grannen Lisa som tyckte att hon sannerligen borde fira sitt nya fria liv.

Visst – hon höll god min. Visade upp ett coolt face!
Men inuti fanns tårarna. Att bli lämnad av den man älskat och trott på – var mycket hårt.

 Livet blev mörkt och svårt. De egna engagemangen uteblev.
Vardagen kändes bara seg och grå. Åren gick – hon vande sig vid detta nya liv. MEN – så en dag hände det till synes omöjliga! Hon blev kär!
En ny man kom plötsligt in i hennes liv! Och med det massor av annat!
17 kilo ner i vikt! Nya kläder, ny frisyr, nytt liv! En gladare, lyckligare Suss! Underbart!! 

MEN!! Nu var det ju definitivt färdigt igen! Folk skulle absolut veta vem HAN var och helst alla detaljer! En del var glada, andra skadeglada på grund av åldersskillnaden och en del var förstås riktigt upprörda…

Kletade ner Facebook med skitsnack… SÅ tröttsamt och fullständigt värdelöst.

Och bryr hon sig, Suss? Inte nämnvärt! Om det inte drabbar den egna familjen eller älsklingens förstås!
DÅ blir hon en TIGER!

Vad ville bloggaren säga med det här märkliga inlägget då denna söndag!?

Jo, dels – SLUTA SNACKA SKIT OM FOLK DU INTE HAR EN ANING OM VEM ELLER HUR DOM ÄR!!
Eller ännu hellre – SLUTA MED SKITSNACK ÖVER HUVUD TAGET!! SKITSNACK ÄR MOBBING!! Gör dig inte till åtlöje genom ett sådant lågt beteende!
Gläds istället med dom som det går bra för, som finner lycka och glädje igen. Tänk positivt och du kommer att märka att ditt eget liv också blir positivt!

Ja, så är det ju!

Så sluta lägg dig i andras liv och skaffa ett eget!

Och ni som har åsikter om Susanne Lindes liv – vad hon gör och inte – hur hon agerar eller inte – TA KONTAKT MED HENNE! Bloggaren förmedlar gärna frågor och svar! 😉
För som ni såg i inledningen så pratar folk fortfarande bakom ryggen på denna kvinna! Från en trist allmänhet som inte har annat att lägga tiden på – till ideella organisationer och företag – ja, faktiskt!
SÅ små kan människor vara!

Men tror ni hon bryr sig!? Inte då!! Jo, det kan stärka henne, har bloggaren förstått! Göra henne ännu mer stridbar och entusiastisk – men det är bara välvilja och godhet som driver henne – kalla det kärlek.

Hon fortsätter!

Är som hon är!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Reflektioner. Bloggaren sitter och funderar…

Reflektion betyder eftertanke, enligt Wikipedia.

Bloggaren tänker på några händelser, reflekterar över dom. Egna åsikter bara…

Therese Johaug.
I tårar. Stängs av. Straffas. Rätt på ett vis men fel på ett annat – kanske…?
 Drevet har gått, Johaug hängs ut, allt hon gör är plötsligt dåligt, det har liksom blivit okey att trycka ner henne.
Är det så – eller inte – en reflektion bara…

Peter Madsen.
Olyckshändelse? Dråp? Mord? Journalisten Kim Wall är död.
Olyckshändelse och Madsen handlar i panik, har det snackats om. Knappast! En olycka kan hända, man kan få panik MEN att stycka en människokropp, slänga ut delarna i havet, sänka en blodig u-båt och sen komma cool upp till ytan visar på kall planering.
Rätt – eller inte – en reflektion bara…

Anna Kinberg Batra.
Väljer att avgå som partiledare för Moderaterna.
Väljer!? Fel ord! Internt drev som följs upp av avrättande media. Är det lättare att likvidera en kvinnlig toppfigur än en manlig? Vad har Kinberg Batra gjort för fel EGENTLIGEN?
Tänker bloggaren rätt – eller inte – det är en reflektion bara…

Reflektioner över viktiga händelser i vår tid – eller inte…

 Reflektion handlar om eftertanke, att lite eftersinnat begrunda, kanske dra slutsatser och det är vad bloggaren gör idag – och glömmer såväl Johaug, Madsen som Kinberg Batra – för den här pojken: Jack.

För en pojke var han, endast 22 år gammal, när han valde att ta sitt liv.

Bloggaren kan inte tänka sig något mer fasansfullt än att som förälder, syskon, flickvän eller kompis få uppleva detta.

ALDRIG MER – är ord som kommer för bloggaren.
Aldrig mer få prata, krama eller ha kul ihop.
Aldrig mer får se personen, höra hans röst eller dela tid med honom.
Aldrig mer – dela minnen med Jack. Den tiden är för evigt slut nu.

Då känns med ens allt annat så fullständigt ovidkommande…

Vem bryr sig om en dopad skidåkare? Hur viktig känns Moderaternas partiledare? Varför tänka på Peter Madsen – han kommer att få sitt straff oavsett vad du har för åsikter om saken.

Du lever – någon annan gör inte det längre. Och bortom döden oavsett vad vi tror om det – så är skidåkare, partiledare eller mördare ingenting! Finns inte!

FINNS gör däremot DU! IDAG – HÄR OCH NU!
Gör vad du kan med ditt liv! Gör vad du kan för andra! INNAN ALLTING ÄR FÖR SENT!

Bloggaren var på väg från Örebro idag och på hemväg kom hon att köra genom stan. Fick en glimt av Jack Berggrens sista färd. Jacks sista cruising. Sista träffen med vännerna…

Det var fint. Det var värdigt. Det var mäktigt.

Bloggaren tände ett ljus för Jack när hon kom hem.
Och plötsligt spelades bara ”sad songs” på Spotify…

Bloggaren tänker på Jack men ännu mer på hans mor och far, på Jonte och systrarna, på flickvännen, bästa kompisen. Må ni finna styrka i att Jack gjorde ett val och att han nu finns på en underbar plats där ni en gång får möta honom igen. Så tror bloggaren.
Ni ses igen!

 Och precis som i uppmaningen i dödsannonsen här intill – skänk gärna inte bara en tanke utan också en gåva till organisationen Suicide Zero – som beskriver sig själva så här, citat:
”Vi vill med den ideella organisationens kraft öka kunskapen och bilda opinion kring samhällsproblemet suicid, lyfta fram nytänkande och konkreta lösningar för att rädda liv samt minska stigmatiseringen av psykisk ohälsa.”
Klicka HÄR för att komma dit.

Som så ofta i denna blogg – ÄLSKA MER – HATA MINDRE! Livet är så kort och du vet aldrig när allting plötsligt är försent – såväl för din egen del som för dom du älskar.
Och dom du tycker illa om, dom du säger dig inte tåla eller till och med hata – glöm dessa dumma tankar och se bara det ljusa och positiva i din omvärld istället.

Jack fick ett fantastiskt sista farväl men det du kan göra är att inte vänta tills allting är försent innan du bryr dig, hjälper, kramar, älskar och förlåter. Gör en fest för dina bästa medan de är i livet! Säg snälla ord, ge komplimanger, uppskatta dina vänner och skippa hat, hämnd och förbannelser. Livet är för kort för det.

Vila i frid, Jack.

 

Korset är symbol för mycket och även för döden.
Bloggen handlar idag om att ha fått ett liv men att välja att avbryta det. Inte vilja leva längre. Att ta sitt liv.

Knappast någonting är väl mer förgörande och tragiskt än när någon väljer att ta sitt liv.
 Någon känner att det liv han eller hon har fått är så tungt och så svårt att det inte går att klara av. Personen väljer döden istället för att fortsätta leva.

Den som brukar läsa den här bloggen vet att skribenten hyllar livet och brukar uppmana alla att LEVA.  Verkligen leva – ta chanser, våga språnget, leva ut, göra allt det där du önskat att få göra medan tid är, vara liten galen – ja, verkligen leva.

Då kan det kännas ofattbart när någon väljer att ta sitt liv. Sätta stopp för chansen man fått. Sluta i förtid, så att säga.

Men bloggaren vet hur det är. Förstår känslan. Har själv varit där. Den där känslan, som efteråt kan verka helt absurd och ofattbar – men som var där då:

Känslan att ingen utväg finns.

Allting, precis allting är så svårt och så svart att det inte går längre. Man orkar inte mera. Då i det mörkaste mörka uppenbarar sig den där fruktansvärda känslan av att – jo, det finns en utväg. En sista utväg – att göra slut på alltihop.

Bloggaren har varit där. När det var som värst. Som mörkast och svårast. Då var det en skön känsla att tänka så. Att slippa. Att fly. Att få lindring när ingen annan hjälp fanns att få. Lindringen att avsluta sitt liv.

Bloggaren lever. Hon valde inte det som då kändes som det enda möjliga – och som strax efteråt och även idag, känns oerhört skrämmande och helt uteslutet – att begå självmord.

Varför valde hon då livet? Jo, hon tänkte på sina barn. På vad barnen hade sagt till henne. Hur mycket hon betydde för dem och hur mycket de älskade henne. Hon kunde inte lämna sina barn! Kärleken till dem var för stark.

Bloggaren hade tur för bloggaren älskar sitt liv. Älskar att leva och är väldigt rädd om livet. För livet har ett slut en gång, trots allt, och det gäller att ta tillvara varje stund som om den vore den sista.

”Årligen begår cirka 1 100 människor i Sverige självmord. Det är ungefär tre självmord om dagen.”
Så står det på Socialstyrelsens hemsida.
Så här står det också, citat: ”Under det senaste decenniet har självmorden minskat i alla åldersgrupper utom bland personer under 25 år.”

Vad kan man då göra som medmänniska? Kan man göra något över huvud taget? Bloggaren tänker själv på att saker som uppmärksamhet, hålla koll, fånga upp signaler och förstå ”rop på hjälp” är viktiga. Vara rädda om varandra, värna om inte bara familj och vänner utan även människor i närområdet, grannar, arbetskamrater o.s.v.

Men det är inte lätt. Ibland kommer självmordet till synes som en blixt från klar himmel och anhöriga liksom vänner står där bestörta och chockade utan att ha förstått hur allvarligt det varit, kanske inte märkt något alls.

  Det finns en organisation som försöker se till att minska antalet självmord – Suicide Zero!
Sucide Zero skriver ”Varje år tar över 1 500 människor sitt liv i Sverige. Det är nära sex gånger fler än som dör i trafiken.… ” (Siffran är högre än Socialstyrelsens men det är möjligt att Socialstyrelsens siffra är gammal, bloggarens anm.)

På Sucide Zeros hemsida kan du få råd och du kan även lära dig exempel på hur den suicidala processen kan se ut. (Bild från Suicide Zeros hemsida).

På Suicide Zeros hemsida finns också möjlighet att stödja organisationens verksamhet liksom att ge minnesgåvor, en gåva till minnet av någon som tagit sitt liv.
Bloggaren kommer att hedra minnet av Jack Berggren som tog sitt liv endast 22 år gammal. Vila i frid Jack.

Du kan också lämna en minnesgåva över Jack eller någon annan genom att klicka HÄR!

Bloggaren tror också att medmänsklighet, värme och att bry sig om – är viktiga delar.  Att inte blunda för det som sker.
Att våga fråga hur någon mår. 
Att trösta.
Hjälpa någon att ta sig upp igen.

”Ta ett djupt andetag. Det är bara en dålig dag, inte ett dåligt liv.”
Att bry sig! Att sträcka ut en hjälpande hand!
Men också att låta människor få vara som dom är.
Vara mer vidsynt, inte så fördömande. DU DUGER!! Glöm aldrig det!

Ett bra sätt att leva livet är att leva livet mera kärleksfullt. Älska mer och hata mindre. Kramas mer – slåss inte alls. Knip igen munnen när de spydiga kommentarerna eller de elaka orden är på väg och försök att se det positiva och ljusa i det som händer runt omkring dig istället. Ett mynt har två sidor och glaset är antingen halvtomt eller halvfullt! Välj själv och välj rätt! Välj vänlighet, omtanke och kärlek. 🙂

Ta hand om dig själv men ta också hand om andra! ”Vänner är änglar som lyfter upp oss när våra vingar har glömt hur man flyger”.

Se till att den som tappar sin ballong – får den tillbaka, eller en helt ny!

Tänk efter på hur roligare livet blir när man är positiv och tänker gott om människor – än när man går runt med ett mörkt och bittert sinne med förgörande tankar om andra. Tänk på hur smittande ett leende är och hur gott det värmer i hjärtat att mötas av ett sådant.

Älska mer – hata mindre. Var rädda om er och om varandra! Livet är så kort – gör resan så varm, solig och lycklig som du bara kan! KRAM på er!

TACK mina älskade barn för er kärlek!