Feel in the Blogg

Ett frö såddes i min vildvuxna, lite tufsiga trädgård.

Plötsligt en dag –
ett frö.
Det låg där på den torra marken –
bara låg där.
Jag vågade knappt titta på det,
knappt närma mig.
Men det låg kvar.
Väntade.
På något besynnerligt sätt började fröet gro.
Växa sakta.

Vad gav det näring?
Var det mina tårar?
Tårar av sorg, längtan, hopp, förväntan, glädje?
Fröet slog rot!
Började växa…
sakta…
Blev till en liten, liten planta.
Men så ömtålig!
Av lycka vattnade jag för mycket,
sen för lite – i ren besvikelse
och sen för mycket igen!
Den lilla, lilla plantan for illa –
var nära att dö, flera gånger
Jag förhörde mig, läste på
och försökte igen.
Sakta, sakta spirade det –
på nytt.
Så ömtålig!
Fortfarande!
Alltid?

Det frö som såddes i min trädgård
är av en mycket speciell sort.
En raritet.
Unik.
Det finns bara detta lilla frö
som blev denna lilla spirande planta
i hela vida världen.
Ett frö!
En chans!
Unikt!
Jag måste vårda detta frö, denna planta, denna chans
mycket varsamt.
oändligt försiktigt,
skydda den.
Vattna lagom.
Göra rätt –
för att det ska fortsätta spira och växa,
bli starkare, blomma mer, dofta ljuvligare!
För det är det vackraste,
mest värdefulla,
mest unika
som någonsin växt
i min vildvuxna, lite tufsiga trädgård.

Vi samlar ord, citat, hoppfulla meningar –
och bollar mellan varandra.
”Det löser sig!” ”Det ordnar sig!” ”En dag i taget!”
Oroligt klamrar vi oss fast vid orden –
och vid varandra.
Eller jag gör – du försöker ännu tro på misstaget – ”Ensam är stark”…

Ett träd vill jag vara.
Ett träd som står stadigt på jorden.
Ett träd med friska, grönskande grenar.
Stå där stark och smidig och låta mig smekas av solens strålar,
friskas upp av ett strilande regn.
Ett träd – så lugn och stilla,
utan bekymmer, bara vara.
Inga tankar, ingen oro –
bara ett stilla sus i mitt träds krona.

Och du får fästa din gunga i mitt träd om du vill.
Gunga med mig under ljusa, fina dagar –
och bara andas stilla under de andra…

Ett träd vill jag vara – stark och stadig
med många friska grenar –
där koltrasten kan slå sig till ro
och sjunga sin sorgsna sång…

Din oro
blir min oro
blir din oro
blir min…
När kommer ditt lugn
som blir mitt lugn…
När blir det lugnt?

Stilla gråt

Stilla gråt – det är en sorgens gråt.
En sådan gråt som kommer oväntat,
utan förvarning.
När någon oväntat och utan förvarning
sänker dig, ditt mod, ditt hopp, din glädje.
När någon sliter sönder den du är
och förkastar det goda du vill –
då kommer den stilla gråten
och förmörkar din dag totalt…

Lyssna inte på orden –
utan på smärtan i hans röst.
Där finns budskapet.

Metafor nr 2 idag!

Först rullade hon in en boll på min gård.
En stor, färggrann boll som letade sig in genom oklippt gräs och sly.
En ovanlig boll var det – skimrande och den rullade så lätt.
Mjuk att ta i också – men ändå fast och stark – en besynnerlig sak.

Nästa gång låg en kikare på min trappa.
En fantastisk kikare! När jag tittade i den såg jag hela världen!
Och allt var nytt, ljust, glatt och levande!

Till slut dansade hon in själv.
Virvlade runt i mitt kök.
Viskade saker i mitt öra jag aldrig hört förr –
och bjöd upp mig till dans.
Och jag – jag tackade ja…
Äntligen…