Feel in the Blogg

Fyra begravningar –

inget bröllop…

Bloggaren talar om tillfällen då släkten möjligen ses. Och då menar bloggaren inte den närmaste familjen utan släkten! Ja, mer än så! Hela surven – fastrar, mostrar, kusiner och kusinbarn!

Begravningar, ja – för chansen att någon i familjen gifter sig numera är inte så stor. Det är sambos och särbos och byten hit och dit som gäller. Och om nu paret skulle sta och gifta sig så är sannolikheten inte särskilt stor att man blir bjuden. Och då menar bloggaren åter igen inte den närmaste familjen utan just de släktingar man har en bit bort, så att säga.

Så det är på begravningar man ses – kanske! För det är heller inte helt säkert att mer avlägsna släktingar än de närmast sörjande dyker upp.

Men ibland sker det. En älskad förälder dör och vid jordfästningen träffar man kusiner och kusinbarn, kanske fastrar och morbröder. Om man har tur – och de där äldre släktingarna fortfarande är i livet.
De där människorna som tillhör ens förflutna, ens barndom. Mostern som var tuff och glad och stod i kiosk. Farbror Tage, en lång och ståtlig polisman, som man såg upp till och som kunde berätta spännande historier.

Barndomsminnen men också länkar till en själv – släkten. Kopplingar till en själv, likheter både till utseende och till sätt. Arvsanlag, drag av varandra. Delar av ens personliga pussel.

 Och när man ses där på begravningen, kramas och tröstar, så händer det att man säger: ”- Tänk att vi bara ses på begravningar – det är för illa!” Och får kanske till svar: ”- Jaa, nu måste vi göra något åt detta! Nu måste vi ses!”

Och man menar det säkert  – då. Sen kommer så mycket annat emellan… Och ju mer tiden går, desto svårare blir det att ta den där kontakten igen.

Istället för att träffas så har vi ju nätet… Mobilen… Att prata i – att surfa med…

I alla lägen… Och när vi kommer hem så kopplar vi upp oss via datorn… Håller koll på varandra och ändå inte. Vi träffas sällan IRL!

 Istället för att vänta till död och begravning för att få träffa din närmaste släkt – gör något konkret och aktivt NU!

 Istället för chattande och surfande – ta personlig kontakt! Bestäm er för att träffas!

Kaffe för två!  Eller flera! Hela släkten!
Gör det väldigt enkelt! Ni ska ses för att ni vill prata, dela minnen, hitta likheter och olikheter, släktdrag!
Inte för att visa upp ett tjusigt hem eller bjuda på trerätters!

Det är populärt att släktforska idag. Leta i gamla kyrkböcker efter anförvanter långt bort i tiden.
Men varför inte börja med släktingarna du knappt känner men som fortfarande är i livet!

Bloggaren gjorde så! Hon har varit på begravningar och även hon har sagt: ”- Vi MÅSTE ses och inte bara vid begravningar!”

Nu var det dags! Bloggaren mötte sin kusin Anders här om veckan! Behöver jag säga att det var lyckat!? Kusinselfien talar väl sitt tydliga språk!
Vi hade så mycket att prata om och vi kom så bra överens. Tyckte lika om mycket och upptäckte egenheter som vi båda delade.

Kan det bero på att vi är släkt kanske…

Så gör som vi! Träffas inte bara när det är sorg och tårar på en kyrkogård!
Bjud in till fika!
Innan det är försent…

Tack Anders! Vi ses snart igen! Och vi kopplar på de övriga också snart
– eller hur!

Nu någonting helt annat!

När bloggaren sökte bilder på nätet dök detta upp: Ha ha ha!

Bloggaren kan ju säga att den man som ställde den frågan inte hade en chans hos henne – vare sig han ville eller inte! Bloggaren skulle nog ha gjort som Vilda Wilma när Felix försökte närma sig! Gett en rak höger! Ha ha ha!

Så där – ny blogg klar. Dags att göra något annat vettigt! Kanske som Tjuren Ferdinand – lukta på blommorna! ÄLSKAR hyacinter!!

Njae, stopp där! Inte riktigt klar än… För nu är det snart dags…Snart är klockan fem i tolv för detta år och 2017 ska summeras!
Vad var bra!? Och vad var fullkomligt öken!?

Det är dags för – YIPPIE!!!

So bevare!! Se upp alla ni där ute! Snart är timmen slagen! Bloggaren kommer att avslöja allt! Alla som gjort henne gott! Och alla som varit riktiga skithögar! Och varför bloggaren anser att dom varit det… Allt ska ut!

Oooh, dags att blir lite orolig då kanske!! Vad kommer den där galna bloggaren att skriva och vad kommer hon inte att skriva…

Ja, det kan ni ju fundera på.Ni har ju några dagar på er. 31 december är det dags:

Hiss! Eller diss!

Tills dess – försök att sköta er!! Puss godingar!

OBS! Ni som är oroliga eller vill gottgöra kan antingen skriva en kommentar – titta högst upp till höger!
ELLER skicka ett mail till bloggarens adjutant på följande adress: linde@telia.com så får vi se vad vi eventuellt kan göra åt saken.

  Gode Gud –

bevara oss från Kim Jung Un och Donald Trump!

 🙁

🙁 

Amen…

Korset är symbol för mycket och även för döden.
Bloggen handlar idag om att ha fått ett liv men att välja att avbryta det. Inte vilja leva längre. Att ta sitt liv.

Knappast någonting är väl mer förgörande och tragiskt än när någon väljer att ta sitt liv.
 Någon känner att det liv han eller hon har fått är så tungt och så svårt att det inte går att klara av. Personen väljer döden istället för att fortsätta leva.

Den som brukar läsa den här bloggen vet att skribenten hyllar livet och brukar uppmana alla att LEVA.  Verkligen leva – ta chanser, våga språnget, leva ut, göra allt det där du önskat att få göra medan tid är, vara liten galen – ja, verkligen leva.

Då kan det kännas ofattbart när någon väljer att ta sitt liv. Sätta stopp för chansen man fått. Sluta i förtid, så att säga.

Men bloggaren vet hur det är. Förstår känslan. Har själv varit där. Den där känslan, som efteråt kan verka helt absurd och ofattbar – men som var där då:

Känslan att ingen utväg finns.

Allting, precis allting är så svårt och så svart att det inte går längre. Man orkar inte mera. Då i det mörkaste mörka uppenbarar sig den där fruktansvärda känslan av att – jo, det finns en utväg. En sista utväg – att göra slut på alltihop.

Bloggaren har varit där. När det var som värst. Som mörkast och svårast. Då var det en skön känsla att tänka så. Att slippa. Att fly. Att få lindring när ingen annan hjälp fanns att få. Lindringen att avsluta sitt liv.

Bloggaren lever. Hon valde inte det som då kändes som det enda möjliga – och som strax efteråt och även idag, känns oerhört skrämmande och helt uteslutet – att begå självmord.

Varför valde hon då livet? Jo, hon tänkte på sina barn. På vad barnen hade sagt till henne. Hur mycket hon betydde för dem och hur mycket de älskade henne. Hon kunde inte lämna sina barn! Kärleken till dem var för stark.

Bloggaren hade tur för bloggaren älskar sitt liv. Älskar att leva och är väldigt rädd om livet. För livet har ett slut en gång, trots allt, och det gäller att ta tillvara varje stund som om den vore den sista.

”Årligen begår cirka 1 100 människor i Sverige självmord. Det är ungefär tre självmord om dagen.”
Så står det på Socialstyrelsens hemsida.
Så här står det också, citat: ”Under det senaste decenniet har självmorden minskat i alla åldersgrupper utom bland personer under 25 år.”

Vad kan man då göra som medmänniska? Kan man göra något över huvud taget? Bloggaren tänker själv på att saker som uppmärksamhet, hålla koll, fånga upp signaler och förstå ”rop på hjälp” är viktiga. Vara rädda om varandra, värna om inte bara familj och vänner utan även människor i närområdet, grannar, arbetskamrater o.s.v.

Men det är inte lätt. Ibland kommer självmordet till synes som en blixt från klar himmel och anhöriga liksom vänner står där bestörta och chockade utan att ha förstått hur allvarligt det varit, kanske inte märkt något alls.

  Det finns en organisation som försöker se till att minska antalet självmord – Suicide Zero!
Sucide Zero skriver ”Varje år tar över 1 500 människor sitt liv i Sverige. Det är nära sex gånger fler än som dör i trafiken.… ” (Siffran är högre än Socialstyrelsens men det är möjligt att Socialstyrelsens siffra är gammal, bloggarens anm.)

På Sucide Zeros hemsida kan du få råd och du kan även lära dig exempel på hur den suicidala processen kan se ut. (Bild från Suicide Zeros hemsida).

På Suicide Zeros hemsida finns också möjlighet att stödja organisationens verksamhet liksom att ge minnesgåvor, en gåva till minnet av någon som tagit sitt liv.
Bloggaren kommer att hedra minnet av Jack Berggren som tog sitt liv endast 22 år gammal. Vila i frid Jack.

Du kan också lämna en minnesgåva över Jack eller någon annan genom att klicka HÄR!

Bloggaren tror också att medmänsklighet, värme och att bry sig om – är viktiga delar.  Att inte blunda för det som sker.
Att våga fråga hur någon mår. 
Att trösta.
Hjälpa någon att ta sig upp igen.

”Ta ett djupt andetag. Det är bara en dålig dag, inte ett dåligt liv.”
Att bry sig! Att sträcka ut en hjälpande hand!
Men också att låta människor få vara som dom är.
Vara mer vidsynt, inte så fördömande. DU DUGER!! Glöm aldrig det!

Ett bra sätt att leva livet är att leva livet mera kärleksfullt. Älska mer och hata mindre. Kramas mer – slåss inte alls. Knip igen munnen när de spydiga kommentarerna eller de elaka orden är på väg och försök att se det positiva och ljusa i det som händer runt omkring dig istället. Ett mynt har två sidor och glaset är antingen halvtomt eller halvfullt! Välj själv och välj rätt! Välj vänlighet, omtanke och kärlek. 🙂

Ta hand om dig själv men ta också hand om andra! ”Vänner är änglar som lyfter upp oss när våra vingar har glömt hur man flyger”.

Se till att den som tappar sin ballong – får den tillbaka, eller en helt ny!

Tänk efter på hur roligare livet blir när man är positiv och tänker gott om människor – än när man går runt med ett mörkt och bittert sinne med förgörande tankar om andra. Tänk på hur smittande ett leende är och hur gott det värmer i hjärtat att mötas av ett sådant.

Älska mer – hata mindre. Var rädda om er och om varandra! Livet är så kort – gör resan så varm, solig och lycklig som du bara kan! KRAM på er!

TACK mina älskade barn för er kärlek!