Här om dagen var det ett uppslag i det lokala Arboga Tidning om romer, eller zigenare som folkgruppen också kallas.(Idag rekommenderar Romernas Riksförbund benämningen romer, men det finns romer som fortfarande kallar sig zigenare.) 
En intressant artikel om en sömnadscirkel i ABF:s regi. Romska kvinnor lär av varandra och syr sina fina klänningar.
När jag var liten kom fortfarande zigenare resande för att slå upp tält i bl.a. Arboga. Det var ett spännande och exotiskt inslag. Tyvärr var min kunskap om zigenare väldigt dålig på den tiden och jag bestämde mig, dumt nog, för att zigenare var personer jag inte ville ha att göra med.
Kanske var det därför som försynen gjorde att jag i början av 90-talet blev granne med en familj zigenare. Familjen bestod av pappa Walter, mamma Rita och tre barn – Rainer, Natja och Teresa. Det ville sig också så att Natja blev skolkamrat med min äldste son. Så mot min vilja blev jag bekant med en zigensk familj och kom att ändra uppfattning totalt. Vi blev goda vänner och jag började låna böcker på biblioteket om finska zigenare.
Natja och Teresa var två underbara små flickor som gärna passade upp på min minsting som då bara var ett par år. Otaliga gånger var flickorna med oss på utflykt och badade. För trots att de var hårt hållna av sina föräldrar fick mamma Rita förtroende för mig och barnen fick följa med oss.
Jag minns särskilt en gång då det var discodans i klassen. Oskyldigt disco i årskurs 3 – men Natjas föräldrar ville inte släppa iväg sin flicka. Natja tiggde och bad och en eftermiddag kom Rita över till mig och frågade om jag skulle närvara vid dansen. Det skulle jag och Natja fick följa med om hon fick gå med mig.
Mindre trevliga minnen var den stora misstänksamheten mot flickorna. Jag kunde se sura blickar och höra ilskna kommentarer mot småflickorna i affären – men när jag dök upp vid deras sida blev personalen plötsligt snäll och trevlig.
Vi hade grannar som var uppskärrade över vårt umgänge med ”tattarna” och någon undrade hur jag vågade släppa in dom i mitt hem! ”- Dom kan ju ta allt ni har!” Jag skämdes då å grannarnas vägnar. Den zigenska familjen tog aldrig någonting! Tvärtom glömmer jag aldrig den julafton när pappa Walter kom gående övergården med famnen full av paket. Det var julklappar till mina barn.
Zigenare flyttar ofta och så gjorde också Natja och hennes familj. Sorgen var stor och vi ställde till med avskedsfest för familjen. Natja hade ingen cykel och vi skramlade ihop till en.
Många år har gått och tack vare Rita, Walter och deras barn lärde jag mig en läxa. Att inte döma folk på förhand. Och att inte dra alla människor över en kam. Jag är stolt och glad över att jag fick lära mig så mycket om finska zigenare.
Släktingar till Natjas familj, en svägerska med familj, bor i Örebro och jag har träffat dom ett par gånger där. Men Natja, den söta, lilla zigenarflickan – klasskamrat med min son – var det mer än 10 år sedan jag såg. Hennes moster Aune har berättat att Natja idag själv är mor till två små barn. Jag önskar verkligen att få se henne igen.
Romernas/zigenarnas flagga, antagen 1971 vid den första romska världskongressen i London: 
Och så en bild av två finska zigenarkvinnor i sin traditionella dräkt: 
Senaste kommentarer