Idag skriver bl.a. lokala Arboga Tidning om att Emma Jangestigs bok kommer ut. 
”Varför gråter inte Emma?” är titeln på boken.
Som vid andra, stora dramatiska händelser kommer säkert många i vår trakt ihåg exakt vad vi gjorde precis då – den 17 mars 2008 – eller kanske mera dagen därpå. Det ögonblick då vi fick höra talas om den fasansfulla nyheten att två små barn blivit mördade i vår lilla stad Arboga. Två barn mördade! Och deras mamma svårt skadad!
Den lilla småstaden skakades och kom snart att stå i hela Sveriges blickpunkt – ja, även utanför landets gränser berördes man av händelsen.
Jag minns förstås själv den morgonen. Dagen efter. Jag slog på datorn och läste om morden. Det kändes fruktansvärt och overkligt. Samtidigt tänkte jag: ”- Vem kan det vara? Vilka har drabbats så svårt?” I en liten stad som Arboga känner de flesta igen varandra.
Av bilder och text kunde jag lokalisera vilket hus morden inträffat i. Jag bröt två vita tulpaner från buketten jag fått, tog fram ett värmeljus och begav mig till brottsplatsen.
När jag kom dit var gatan avspärrad. Två poliser intill gav mig tillstånd att tända ljuset på marken och lägga de två små tulpanknopparna intill. Allt kändes overkligt.
På vägen hem ringde min äldste son och undrade om jag hört om den fruktansvärda händelsen. Han frågade om jag visste vilka det var som blivit överfallna? Det visste jag inte. Jag hade bara spontant gått till platsen. Min son berättade då att det var Emma! Emma Jangestig, en skolkamrat till honom!
Jag blev ännu mer chockad. Jag kände inte Emma då. Jag hade träffat henne förstås och jag hade ett särskilt minne av henne.
Hon och hennes skolklass hade besökt min arbetsplats någon gång i högstadiet. Jag höll ett föredrag om arbete och om företaget men de flesta av tonåringarna verkade fullständigt ointresserade. Tittade ut genom fönstret, blundade, tisslade med varandra och visade med all tydlighet hur trist allting var.
Utom en person! Emma! Hon utmärkte sig bland alla andra! Strålande glad, uppmärksam och intresserad! Jag tänkte: ”- Den tjejen kommer det att gå bra för!”
Det var den Emma som nu fått sina båda barn mördade och själv svävade mellan liv och död… Jag var förkrossad.
”-Kunde jag göra något? Vad?”
Jag ville hjälpa till! Inte bara tända ljus och lämna blommor! 
En insamling! Pengar kan inte ersätta två älskade barn – men pengar kan vara till hjälp! Så tänkte jag och startade genom Sparbanken i Arboga ”Insamlingen till Emma”.
Det visade sig att väldigt många tänkte som jag och ville hjälpa till. Det kändes underbart när Emma senare berättade att en del av pengarna gick till en hotellvistelse ihop med sambon i början av rättegången när livet kändes som allra svårast. Det var precis så jag hade tänkt att pengar kunde lindra.
Det fanns många företag som ville hjälpa till också – det märkte jag när jag ringde runt och frågade. Det kändes fantastiskt att de ville bidra med olika gåvor för att bygga upp ett nytt hem för Emma. Ett hem som inte var blodfläckat med hemska minnen.
Livet går vidare. Det mest hemska bleknar en aning. 
Det fruktansvärda får vika undan för ljusa, vackra minnen.
Idag signerar Emma sin bok på Konsum i Arboga från klockan 14.00. Jag kommer självklart att vara en av dom som står i kö för att köpa en bok av och om vår fantastiska, ljusa, starka och kärleksfulla Emma!
Avslutar min blogg med en symbolisk ros till min vän Emma!
Från en medsyster till en annan.
Senaste kommentarer