Här om dagen kom jag att tänka på anledningarna till att vi skaffar barn. ”Skaffar barn” låter lite vårdslöst men ni förstår vad jag menar.
Varför väljer vi att få barn – och varför väljer några att inga ha? 
2012 i Sverige kan vi kvinnor välja om vi vill bli gravida eller inte men också välja hur många barn vi vill ha, ett barn, två barn eller flera. Det finns kvinnor som tyvärr inte har den möjligheten av medicinska skäl men då finns bland annat adoption som alternativ. 
Att vilja ha barn är en grundläggande känsla för mig men förr var det också en förutsättning för att överleva. 
Att klara sig, bli många i familjen som kunde hjälpa till med försörjningen men också för en tryggad ålderdom. 
Hårt slit med barnarbete som tyvärr förekommer än idag i mindre utvecklade länder. 
Föräldrar får, både med och mot sin vilja, många barn och barnen blir en förutsättning för överlevnad. 
Anledningen till att jag började tänka i de här banorna var att min pappa blev inlagd på lasarettet och det blev påtagligt att han och mamma behövde hjälp. Vi kom samman i vår familj på olika vis och det kändes så skönt och tryggt att ha varandra. 
Jag kände hur viktigt det är att ha barn, att ha syskon, att ha föräldrar. Inte för att kunna klara min försörjning, så som det var förr i världen i Sverige – utan rent känslomässigt. Att ha varandra.
Mina barn är det bästa jag har och nu känner jag att den dagen jag inte klarar mig så finns de där för mig. 
För en pratstund, för en kram och kanske en hjälpande hand.
Barnlösa har kan ha släktingar, vänner och en fungerande social verksamhet i sin kommun – men det blir ändå inte riktigt samma sak.
Så mitt i vår självsäkra valfrihet där vi kan välja, eller välja bort barn i våra nya, fria liv, där karriären och självutvecklandet ska ha så stort utrymme – tänk till lite på vad det är som verkligen räknas. Vad som är värt något i livet.
Den dag du sitter där gammal och trött är din chefstitel och dina pengar ingenting värt om du inte har kärlek, värme och omsorg.
Senaste kommentarer