Idag gick jag en alldeles speciell promenad. Genom staden och fram till en park. När jag öppnade den svarta järngrinden kom två små barn springande emot mig. De ropade och skrattade och frågade om jag skulle besöka dom. – Ja, sa jag. – Vi ska visa dig vägen, ropade barnen. Pojken tog min hand och den lilla flickan sprang i förväg. – Kom, ropade hon och hennes bror och jag började också springa .
Det var förunderligt – barnen var så tunt klädda. Pojken hade en Spidermantröja på sig men ingen jacka. Den lilla flickan hade bara en rosa prinsessklänning av skiraste siden. Båda sprang barfota över den nyfallna snön. – Fryser ni inte, undrade jag. -Nej då, försäkrade de båda i munnen på varandra. – Vi leker och har så roligt och fryser inte alls. Kom får du se var vi bor!
Vi gick längre in i parken.
Nu sprang de båda före mig. 
Vi närmade oss en liten å och de båda barnen sprang ner till åkanten där de började leka med små träbåtar. – Är det inte kallt i vattnet, undrade jag. Men plötsligt såg jag grönskande mark där det förut varit is och snö. Och vattnet som nyss tycktes fruset var klart och fint. 
Den lilla flickan plockade upp de vackraste blommor från marken. En varm vind svepte runt mig. Jag var förstummad.
-Det är många som kommer och hälsar på oss, sa flickan.
– Ja, jag kan se det, svarade jag.
Jag gick sakta framåt. 
Ja, visst är det många som besöker de två små barnen. 
Granris dekorerade med röda band, massor av ljus och små presenter. 
– Vi har fått julklappar!! 
Ja tänk, barnen hade fått paket på julafton! 
– Det där är från pappas bror, sa pojken, jag fick en motorcykel! En riktigt fin motorcykel!! När jag blir stor ska jag tar motorcykelkörkort!
– Från pappas bror och från Carina, utropade flickan. Jag fick en mjuk, fin nalle! Jag tittar och beundrar. Ler åt deras glada miner. Får syn på två små, små julgranar och barnen försäkrar att det är deras alldeles egna julgranar!
De pekar ivrigt på både glitter och julgransprydnader och visst är det två riktiga små julgranar som står där. Och plötsligt är barnen pyttesmå och tar varandra i hand. Sjungande dansar de runt en av de små, små granarna. Deras pärlande skratt får mig också att börja skratta.
– Vi har fått pappersänglar också! Barnen drar i mig, pekar och visar.
Där i snön står två små änglar intill ett litet lusthus. – Så fint, säger jag.
– Har du sett porslinsgranen, pojken pekar.
Där står en gran av porslin och två små tomtar busar och leker intill. – Jag brukar gunga! skrattar flickan.
– Och jag puttar på, säger pojken. – Jag lovar att jag ser till att hon aldrig, aldrig ramlar och slår sig. Han stryker sin lillasyster över kinden. 
Ja, jag kan se att de har det så bra – de två små änglarna som jag mött.
Jag tänder ljusen jag har med mig och känner mig lugnare än när jag gick hit.
När jag ska gå tar de mig i handen. Pojken på ena sidan och flickan på den andra. Följer mig genom parken.
– Kommer du tillbaka, undrar de. – Ja självklart, svarar jag.
– Hej då! Snabbt som vinden far de iväg och lämnar mig ensam vid grinden ut mot världen.
– Ja, jag kommer tillbaka.
Och med ens är det grönskande gröna borta, solen värmer inte mera och marken är frusen precis som den var när jag gick in här för en stund sen. Nu ser jag inte längre de två små änglarna heller . Men jag vet att dom finns. Och jag har fått höra att de har det bra. 
Jag drar en djup suck av lättnad. Känner mig lite omtumlad. Precis när jag korsar övergångsstället hör jag Rådhusklockan slå tio slag. Det är Juldagen år 2008.
(Tack till Lisa vars hemsida har så många fina änglar!) www.lisas-place.net/Lisas-place/Lisas-Space/anglabilder3.htm
Senaste kommentarer