Feel in the Blogg

När jag var liten hörde jag en psalm en gång som jag tyckte var fruktansvärt nedbrytande och sorglig. Den går så hör, fösta versen:

Jag går mot döden var jag går
och anar aldrig stunden
när den till slut en gång mig når.
Den har mig redan bunden.
Ett flyktigt andetag
kan ända väg och dag
så jag i evigheten står.
Jag går mot döden var jag går.

Visst förstår ni mig! Man ser en stackars människa framför sig som ständigt går nedböjd och väntar på liemannen. – När ska han slå till? Idag, imorgon, får jag en vecka till på mig?
Aldrig en glad stund, aldrig ett skratt, för man ska ju ändå alldeles strax dö…

När man kommer upp i bloggarens ålder och fått en viss erfarenhet och många minnen så känns inte psalmen lika hotfull längre utan väldigt sann. Det är ju faktiskt så att vi går mot döden hela tiden.

Numera tänker jag på detta på ett positivt sätt. Att vi ska dö är det enda vi kan vara riktigt säkra på! Allt annat är ovisst.
Kommer jag att ha jobb nästa år, tillräckligt med pengar? Kommer sommaren att bli solig och varm eller väntar bara regn? Vinner Miljöpartiet valet 2014? Kommer ens mitt hus att stå kvar imorgon bitti?
Allt är ovisst, bara spekulationer – endast döden är självklar. Rätt tryggt egentligen. Med den vetskapen bör man värdera det liv man fått på allra bästa sätt. Ta tillvara ögonblicket, stunden, den dag du får idag.

Men trygghet är väl inte riktigt det vi signifierar med döden.  Därför bygger vi upp myter om vad som händer efteråt. En del säger sig ha återvänt från döden och kan berätta om ljuset i tunneln.
Kanske är det så? Vem vet?

Vi hoppas och drömmer och tror att livet inte bara är borta den dagen vi ska skiljas från denna värld. Att det finns något annat! Ett himmelskt hem, tror en del.

Detsamma gäller när vi sörjer våra djur. Begreppen ”Regnbågsbron” till ”Regnbågslandet” har skapats och ger tröst.
Det känns skönt och, just det – tryggt, när jag t ex läser via Kattvännerna i KAK om hur någon svårt skadad liten kisse blivit fri från sina plågor och vandrat över regnbågsbron. Samma sak gäller förstås hundar och andra djur.
En önskan, en dröm om ett nytt liv utan våndor och plågor.

I mitt Regnbågsland finns många vänner idag. Raja, den strävhåriga foxterrier som kom till oss på min 11-årsdag.

”Kissegubben” som jag och Bror Öijerholm räddade i början av 70-talet då vi hittat honom påkörd efter vägen.

Älskade katten Sippan!  Här någon Luciadag, kanske 1979?
Hasse som kom när Sippan ”vandrat över” 18 år gammal. Hasse som bara blev 12 år.

Många fler djur förstås – frid över deras minne!
Regnbågsbron har en egen hemsida – klicka HÄR!

För bloggaren är det helt OK med de här myterna! För vem kan egentligen säga att de är fel? Vem kan bevisa motsatsen till s k evigt liv?
Låt oss få drömma lite, fantisera lite om det ger tröst och förgör rädsla.

Själv skulle jag gärna se en varg som välkomnade efter döden. En varg som får skipa rättvisa för alla djur som farit illa p.g.a. dåraktiga människors beteenden.

En varg som får symbolisera den dumma människan som tror att hennes hjärna är den mest perfekta och att mänskligt beteende är det rätta.
En gudomlig varg som berättar om alla de förmågor som djur har – totalt överlägsna människans – och som ska värderas och respekteras efter detta.

En trygg, klok varg…

Hur kom jag in på detta djupa ämne. Jo, bl.a. genom en artikel i DN i söndags.

Åsa Beckman skriver:

Klipp ur artikeln:

Bloggaren tycker faktiskt att det är en rätt god sed att åter ta upp. Idén om att låta sörjande som vill sörja ifred få göra det.
Genom ett enkel band på klädedräkten visa att man inte vill ha så nära kontakt just nu.

Sorgflor fyllde säkert sin funktion på samma sätt förr. Floret gjorde också så att den sörjande slapp visa upp sitt förgråtna ansikte för omgivningen.

Sen finns det säkert människor som tvärtom vill ha kontakt. Vill bli omkramade och beklagade när någon nära avlidit. Valet borde vara vars och ens.

Läs Åsa Beckmans hela artikel ur DN genom att klicka HÄR!

Hur det nu än är med evigt liv eller inte – så ger kanske naturen en fingervisning. Den frusna, till synes döda marken, har plötsligt vaknat upp till liv igen!

Ebba och Ebbe har namnsdag. Gratulerar!