Feel in the Blogg

Här följer en annorlunda blogg. En insändare som lokaltidningarna valt att inte publicera. En tidning förklarar beslutet med att de vill skydda de inblandade som kan känna sig utpekade (!).
Citat: ”Jag har valt att inte publicera din insändare, eftersom så många personer är involverade i texten. Ansvarig utgivare anser att lärarna inte får pekas ut, vilket de indirekt blir eftersom staden är liten.”

Händelserna ligger 15-20 år bakåt i tiden och ändå ska de lärare skyddas som eventuellt skulle kunna känna igen sig.
Den person som det  handlar om, pojken som kränkts och som är det verkliga offret, har godkänt publiceringen, ja välkomnat den. Han ser det som en form av revansch – det gör bloggaren också.
Han ser det också som en chans att visa andra att det finns hopp. Att aldrig ge upp! För tyvärr pågår liknande händelser fortfarande runt om i våra skolor i Sverige idag.

Därför kommer insändaren här!

Det var en gång en liten pojke som skulle börja skolan. Han var spänd och förväntansfull. Lite orolig över det nya men glad över att han skulle få lära sig saker. Han var en intelligent och vetgirig liten pojke.

Skolan blev inte rolig för pojken. Han tyckte klassen var för stor och lektionerna för stökiga. Pojken blev orolig och istället för att få hjälp fick han bestraffningar, skäll och motades ut från klassrummet. Ibland hölls han fast och ställdes ut på skolgården. Mamman fick ofta telefonpåringningar hem.

När pojken var 9 år blev det bättre. Han fick en underbar assistent och till fyran fick hon följa med till ”mellanstadiet” där det fanns en klok lärare som tog honom till sitt hjärta. Det blev en ljus och fin tid för pojken. Han var lycklig och lärde sig mycket.

När pojken skulle börja sexan blev det åter byte av lärare och klass. Då började helvetet igen – för pojkens grundskoletid blev faktiskt till ett helvete. En ännu större klass med många stökiga elever och lärare som inte klarade jobbet. Pojken förtalades, anmäldes och flyttades till en mindre skolgrupp. Där blev det om möjligt ännu värre.
Pojken fick inte tillgång till alla ämnen. Fysik och kemi blev uteslutet – liksom ett antal andra. Läraren var hotfull, många bråk och många tårar – för på denna lilla grupp gick många elever med problem. Det hände att läraren ringde mamman och bad henne hämta pojken eftersom han inte ville gå hem från skolan. Vid den tiden fick pojken endast en lektionstimma per dag.

Pojken som var en lugn och snäll liten pojke mådde mycket dåligt. Blev ledsen även hemma och förstod inte vad han gjorde för fel. Det enda han ville var att gå i skolan och lära sig mycket.

När årskurs 9 var över ville skolan överföra pojken till Individuella programmet på gymnasiet, ett ”slasktrattsprogram” för alla som inte klarar grundskolan. Mamman vägrade och letade med ljus och lykta efter ett annat gymnasium. Ett gymnasium som klarade av att lära ut även till elever med ADHD, Aspergers syndrom och liknande egenskaper.
Skolverket hade ingen aning men mamman lyckades. Det fanns ett gymnasium i Örebro! Men pojken fick inte gå där eftersom Örebro tillhör ett annat län än där pojken bodde. Efter mycket bråk och krångel med hemkommunen fick pojken ändå börja på gymnasiet där.

Pojken fick en fantastisk lärare, trivdes mycket bra och började växa som människa. Han lärde sig mycket men eftersom gymnasiet endast tillhandahöll Samhällsprogrammet fick han inte läsa favoritämnena.

Efter gymnasieskolan började pojken på folkhögskola och flyttade hemifrån. Han läste in Naturvetenskapligt basår för att komplettera sin utbildning. Då fick han äntligen studera favoritämnena fysik och kemi som han aldrig fått i grundskolan.
Pojken klarade basåret galant och sökte till universitetet. Den 5 juni tog pojken sin examen som biomedicinsk analytiker vid Göteborgs Universitet. Den pojken är min son.

Tack till er som förstod vad en liten pojke i skolan behöver och fy skäms på er som förstörde så många år för honom!