Feel in the Blogg

2014 hade Arboga högst antal anmälda hatbrott i hela Sverige. Siffran låg alltså högre än t ex  för Stockholm.
Som boendes i Arboga upptäcker man snart att väldigt många här håller sig med åsikter som ”jag är inte rasist men…”. Staden verkar vara full av Sverigedemokrater och smygrasister, sociala medier fylls av protester mot flyktingar som flyr för sina liv.

Man undrar varför? Vad är folk så rädda för? Varför blir man hatisk och empatilös? Och varför inte min bror jag? Jag och min bror är födda och uppvuxna här i Arboga och jag bor fortfarande kvar här.

Varför tillhör jag den klick av Arbogas befolkning som har medkänsla och vill värna, öppna upp och ta emot? Som reagerar starkt mot allt främlingshat och som vill stå upp för motsatsen.

Min mormor och morfar var bönder på landet i Östergötland. Lite djur, några åkrar, morfar var snickare också. De bodde i en liten by där alla kände alla.
 Mina farföräldrar – fattiga i 20-talets Eskilstuna. De fick snåla och spara för maten på bordet. Bilden är tagen vid mina föräldrars bröllop.

Mamma och pappa i början av 50-talet. Pappa var socialdemokrat då och mamma hade som ung flicka varit med i SLU – Svensk lantbrukarungdom. Det var svåra tider men det skulle komma att bli bättre för dem.

Varför blev deras två barn inte rädda och främlingsfientliga. Varför inte min bror och jag?

Sådant kan jag gå och fundera på när jag blir ledsen och arg över Sverigedemokraternas lögner och hetspropaganda 
– och över svansen.

Kan det vara så att det sociala ger mer öppenhet och empati. Min farmor Svea blev så småningom en ung kvinna och mor. Pappa har berättat hur grannar och vänner gärna samlades hemma hos dem. Hur alla var välkomna dit.

Min mormor Edit skulle nog idag ha kallats ”bitch”. Hon vågade och hon styrde och ställde. Ett exempel är när djur där på landet for illa – då tog mormor tag i det.
Mamma har berättat om hur mormor förställde rösten och ringde till en djurägare som misskötte sin häst. Hon låtsades vara från en myndighet och påtalade att hästen måste få omvårdnad. Mormor lyckades och hästen fick det bra!
Mormor vågade – kan det vara sådant som förts vidare till mig och lillebror?

Pappa var väldigt samhällsengagerad och han sa alltid till mig: – Vill du förändra saker och ting så måste du jobba politiskt! Var det hans engagemang som fick oss barn att hänga med och tänka till?

Mamma var öppen och social. Fick lätt vänner och hade stor medkänsla med andra. Under hennes sista tid i livet fick hon många vänner bland hemtjänstens personal. Särskilt invandrarkvinnor fick förtroende för henne.

Är det för att mina föräldrar och förfäder engagerade sig – som vi blev som vi blev, min bror och jag? Är det för deras öppenhet och sociala sidor som de kände värme och inte främlingskap med andra – och som sen blev så självklart också för oss barn?

Eftersom jag bor kvar i Arboga – denna lilla stad med så mycket hatbrott – och ändå inte dragits in i rädslor och främlingsfientlighet – så funderar jag kring det här.
Mina tre egna barn är starka motståndare till SD och allt vad rasism heter. De engagerar sig och reagerar. Det sociala arvet har förts vidare.

Då inställer sig ju nästa fråga: – Hur förändra de som är rädda och empatilösa? Vad i deras historia har gjort dem sådana och vad kan de göra åt det?

Hur tänker ni som läser detta? Vad tror ni?

Till sist vill jag puffa för en tidning som jag gärna köper om jag kan! Situation Stockholm är mycket bra och gör mycket gott!

Många intressanta reportage och artiklar.

Så här kan man läsa om Situation Sthlm i tidningen:
”Situation Sthlm är mest känt som tidningen som säljs av hemlösa människor i Stockholm. Men vi är mer än bara en tidning. Med tidningsförsäljningen som bas driver Situation Sthlm också en social verksamhet som på flera sätt försöker stödja försäljarnas väg tillbaka till samhället.” Läs mera HÄR!

50 kr kostar tidningen och jag köpte min i Västerås.

Det finns hopp!

Ljus i mörkret!