Ett frö såddes i min vildvuxna, lite tufsiga trädgård.
Plötsligt en dag –
ett frö.
Det låg där på den torra marken –
bara låg där.
Jag vågade knappt titta på det,
knappt närma mig.
Men det låg kvar.
Väntade.
På något besynnerligt sätt började fröet gro.
Växa sakta.
Vad gav det näring?
Var det mina tårar?
Tårar av sorg, längtan, hopp, förväntan, glädje?
Fröet slog rot!
Började växa…
sakta…
Blev till en liten, liten planta.
Men så ömtålig!
Av lycka vattnade jag för mycket,
sen för lite – i ren besvikelse
och sen för mycket igen!
Den lilla, lilla plantan for illa –
var nära att dö, flera gånger
Jag förhörde mig, läste på
och försökte igen.
Sakta, sakta spirade det –
på nytt.
Så ömtålig!
Fortfarande!
Alltid?
Det frö som såddes i min trädgård
är av en mycket speciell sort.
En raritet.
Unik.
Det finns bara detta lilla frö
som blev denna lilla spirande planta
i hela vida världen.
Ett frö!
En chans!
Unikt!
Jag måste vårda detta frö, denna planta, denna chans
mycket varsamt.
oändligt försiktigt,
skydda den.
Vattna lagom.
Göra rätt –
för att det ska fortsätta spira och växa,
bli starkare, blomma mer, dofta ljuvligare!
För det är det vackraste,
mest värdefulla,
mest unika
som någonsin växt
i min vildvuxna, lite tufsiga trädgård.
Senaste kommentarer