Feel in the Blogg

När man har gått sönder och skrivandet är ens terapi… Den där bilden fanns i bloggen igår.

För så här var det…
När allt plötsligt blir för mycket… När den där droppen kommer så bägaren rinner över… Som får hjärnan att explodera…
Då blir allt så här sen: Och det känns så här… Tomt!
Hjärnan känns tom! Det går inte att tänka för det finns inga tankar.

Som utbränd vet bloggaren vad det är frågan om. Hon har varit med om det tidigare.

Första gången det hände var både otäck och skön. Otäckt för att man inte längre hade kontroll över sig själv. Otäckt för att du inte själv väljer det och du kan heller inte göra någonting åt det.
Skönt för det var ljuvligt skönt att bli avstängd. Skönt att inte behöva oroa sig mera. Inte behöva ängslas och kämpa. Bara vara – helt avstängd.

Hjärnan förstår och tar över. Fattar att nu har det gått för långt! Blivit för mycket. Nu klarar hon det inte längre!

Plötsligt stänger hjärnan av och man får bara finna sig i det.

DET är att BRÄNNA UT SIG!

När man har varit med om det förr blir man inte så rädd när det händer igen. Det är bara att lägga ner allt – och vänta in tiden.
Vänta tills hjärnan orkar ta emot fler intryck igen.

När man nått så här djupt så är det ändå inte till botten. För botten har bloggaren också besökt ett par fruktansvärda gånger i sitt liv.
 När man faller ner i det svarta avgrundsdjupa hålet utan att kunna göra någonting åt det.  Man får ge upp allt. Bara ligga djupt där nere på botten och verkligen plågas. Plågas av depression, panikångest och dödsskräck – men också av dödslängtan ibland. Dödslängtan för det här tillståndet är så fruktansvärt att man inte tror sig klara av det.
Bara att skriva om det svarta hålet får håret att resa sig på bloggaren och hon känner skräcken ligga på lur. SÅ fruktansvärt är detta avgrundshål.

Men det går att klara sig ur det svarta – i alla fall ett par gånger. I alla fall om det inte händer alltför ofta…

Man måste vänta in tiden och det tar plågsamt lång tid…men så småningom kan man känna ett spirande hopp.

Förnimma en utväg. Det finns en väg att ta sig upp. Det finns hjälpande händer.

 För bloggaren har skrivandet alltid varit en terapi. Ilska, sorg, glädje – att ”skriva av sig” när hjärtat pumpar och hjärnan går på högvarv har lindrat, hjälpt och utvecklat bloggaren.

 MEN när hjärnan stänger av och man hamnar i felsäkert läge – då fungerar inte skrivandet.
Då kan man bara klottra så här: ”När skrivandet är din terapi – men pennan inte fungerar för hjärnan stängts av….”

Då får man lugnt vänta på allt som bara måste skrivas om! Det blir inget ”Skittrött på feminsm” idag och heller inget om kvinnan som i DN berättar om sin tröstlösa längtan efter ett barn. Hur hon gett upp men blev gravid vid 47 års ålder.

Om lyckan att få barn… Men bloggaren ska sluta skriva strax för nu kom ”farliga tankar” upp igen. Om sorg över barn som försvinner från en
– fast de fortfarande är i livet…

 Att inte kunna skriva för bloggaren är alltså inte  att drabbas av vanlig skrivkramp. Det finns hur mycket som helst som vill ut och ner på pappret eller hamras fram på ett tangentbord.

Det finns helt enkelt ingen ork.

Men snart så! Snart kommer bloggaren igen! Vänta bara så ska ni få se!! 😀

 Till dess kan lite lycka vara doften av ljuvlig fruktsoppa som på mammas vis.
Och känslan som finns för den man håller av.

Jag behöver ditt lugn
– för att stävja min oro.
Jag behöver din famn
– för att värma min själ.
Jag behöver din klokskap
– för att inte gå vilse.
Jag behöver din sorg
– för att förstå min.
Jag behöver dig.

 Puss och kram till HONOM! Han som vet precis vad det är frågan om och som betyder så mycket. Vi ses.

Var rädda om er nu! Imorgon är en annan dag. Kanske finns det ork och kraft då för en riktigt explosiv blogg igen! 😉