Feel in the Blogg

”Tills döden skiljer oss åt…”

 De orden kom bloggaren att tänka på imorse. ”Tills döden skiljer oss åt” – det var viktiga ord för bloggarens barn en gång. Viktiga ord, ett löfte, ett avtal – gjort av kärlek.
Avtal kan väl inte brytas? Och därmed självklart inte ges till någon annan innan avtalet lösts upp genom döden. Så tänkte barnen.

Därför hade bloggarens barn så svårt att förstå och acceptera skilsmässan för många år sedan. För man bryter inte löften. Man håller ett avtal. Särskilt om det gjorts i kärlekens namn.

Hur tänker andra? Hur känner andra barn när mamma och pappa vill separera?
”- Folk lämnar varandra alldeles för lätt numera”, sa Ken när vi pratade här om dagen.
 Är löften ingenting att ge?
Är det OK att bryta ett avtal? 
Rent allmänt också?  Eller är det bara löften gjorda genom kärlek som får brytas?

 Så här säger man vid en kyrklig vigsel!

Jag, NN,
tar dig, NN,
nu till min hustru
att dela glädje och sorg med dig
och vara dig trogen
tills döden skiljer oss åt

 Och de här visdomsorden kan prästen uttala under vigseln:

Er kärlek skall vara uppriktig. Avsky det onda, håll fast vid det goda. Visa varandra tillgivenhet. Överträffa varandra i ömsesidig aktning. Gläd er med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter. (Rom:9-10, 15)

Bär varandras bördor. (Gal 6:2)

Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont.
Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen.
Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.
Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.
(1 Kor 13:4-7, 13)

Vid en borgerlig vigsel kan talet från vigselförrättaren låta så här:

”Ni vill ingå äktenskap med varandra. Äktenskapet bygger på kärlek och tillit. Genom att ingå äktenskap lovar ni att respektera och stötta varandra. Som makar är ni två självständiga individer som kan hämta styrka ur er gemenskap. Eftersom ni har förklarat att ni vill ingå äktenskap med varandra, frågar jag: Vill du N.N. ta denna/denne N.N. till din hustru/man att älska henne/honom i nöd och lust?
(Svar: Ja.)
Vill du N.N. ta denna/denne N.N. till din hustru/man att älska henne/honom i nöd och lust?
(Svar: Ja.)
(Paret kan växla ringar.)
Jag förklarar er nu för äkta makar.
När ni nu går ut i livet och åter till vardagen så minns den vilja till gemenskap, den kärlek till varandra och den aktning för varandra som ni känt i denna stund och som lett er hit.”
(Texten tagen från Stockholms Stadshus).

Så hur var det nu med de där löftena?  Vara dig trogen, älska dig för evigt?
Är det bara att låtsas som det regnar – och bryta avtal och löften?

 Och – kan man ge samma löften igen, och igen
– till nya partners?   Hur trovärdigt känns ett sådant löfte??

När kärleken försvinner och par vill gå isär så är det ofta att barnen blir lidande.
Som Ken undrade – är det för enkelt att gå skilda vägar numera? Tänker man bara på sig själv, ger upp för lätt?

Svåra frågor och svaren är väl väldigt olika och även väldigt individuella. Det är nog så att många ändå försöker. Försöker rädda det som räddas kan, kanske. Håller ihop ”för barnen” ibland.
Samtidigt kan det vara så att man med tiden kommit på att man begått ett misstag. Den där kvinnan var inte den man trodde från början. Och mannen visade kanske sidor som man borde ha upptäckt innan man flyttade ihop och fick barn.

Man utvecklas olika också, förändras över tid, kanske växer ifrån varandra. Det händer saker ”på vägen” som sätter spår. Den ena parten vill lämna, eller den andra, kanske båda – ett gemensamt beslut.

Om grälen tilltar drabbas barnen. Då kan det vara det bästa, för alla, att ”bryta avtalet”.

Men är paren inte överens kan en hemsk kamp börja. Den ena parten vill separera men inte den andra. Hårda ord och dåligt beteende. En av de två vägrar inse att kärleken är över.  Att separationen är ett faktum.
De som drabbas då – igen – är barnen. Det är fruktansvärt att bevittna hur en del personer använder barnen för hota sina ex i någon sorts desperat sista åtgärd att försöka få sin före detta partner tillbaka.
Att utsätta sina barn för sådant är barnmisshandel och det är faktiskt också så att lagen har en del att säga i den frågan.

Så ni som försökt men funnit att en separation måste till.   Det blir aldrig något ”to death do us part”.
– Gå vidare! Förstör inte era liv med att hålla fast vid en relation som för länge sen är död. Och har ni barn – tänk på barnen! Förstör inte också deras liv genom egoism och svårigheter att släppa taget!

Bloggaren är skild men har gått vidare i livet. Faktiskt gick acceptansen relativt fort när det hela var ett faktum. Ett nytt liv väntade. Ett liv hon inte hade en aning om hur det skulle komma att förete sig.
Barnen förstod så småningom. Förstod vad som hände och att allt inte behöver tas så bokstavligt. Att vissa löften kan bli väldigt svåra att hålla ibland och att avtal faktiskt är möjliga att bryta. Att livet går vidare och faktiskt till och med kan bli bättre än tidigare.
För det går att bryta avtal. Du kan t ex ha ett hyresavtal men bli av med din bostad om du inte sköter dig. Likadant vad gäller anställningsavtal – missköter man sig på jobbet kan man trots avtal bli uppsagd.
Men som en präst bloggaren känner uttryckte det: ”- Löften är viktiga. I yttersta nödfall måste de brytas, annars inte !”

På tal om relationer och familjer – bloggaren tänker på vilken STOR FAMILJ hon har!
Till hennes familj räknas hennes barn, Älsklingen och hans familj, hennes bror med familj, exmannen och bloggarens ickebiologiska systrar – en här i stan, en i Skellefteå, en i norra Yorkshire i England – men lite grann också grannarna i hennes hus! En del arbetskamrater får räknas dit också. En STOR FAMILJ!

För så kan det ju vara – ”Friends are family you choose for youself” – d v s din familj kan bli den du själv väljer att den ska vara. Biologisk och icke biologisk.

Bara slutet kvar då! 🙂

Först ett måste:

LÄGG NER SVENSKA AKADEMIEN!!
En gubbsjuk snobbklubb som anser sig vara bättre än alla andra (vilket de nu bevisat motsatsen!).
En tragisk, pinsam fornlämning från 1700-talet med en kung (!) som överhuvud!! Hallå!!Det är 2018 nu!!
Och HUR kan någon försvara den sekten –
och dessutom sprida knytblusar överallt!? Obegripligt…

 

Nu är våren här!
I alla fall på Glasblåsargården i Arboga!  Äntligen!!

Plötsligt är det sol och värme och fågelkvitter! Ljuvligt! Fika ute ihop med grannarna- ”familjen”!  🙂

Och det blev till och med en öl i bersån igår!

Idag kokas det gammaldags fruktsoppa som på mammas vis! Åsså hängs det tvätt! Första tvätten ute för i år! Underbart!

 Var riktigt rädda om er nu men också om varandra!
Tänk efter FÖRE! Lär dig av misstagen. Var snäll, glöm ledsamheter fort och gå vidare. Mer kärlek – mindre hat! Livet är alldeles för kort för att lägga ner tid på dumheter!

Massor av kramar till er alla och en särskild hälsning till Agneta Fridlund som ofta talar om att hon gillar bloggen! Kram till dig!

Sen finns det ju en som betyder speciellt mycket. Som kom en gång när hjärtat var fruset till is.
Som fick isen och det kalla
att börja smälta.
HAN får som alltid den varmaste kramen och den längsta kyssen.