Feel in the Blogg

En dag bestämde jag mig! Nu får det vara nog.

 Jag älskar att ge! Älskar att bry mig om, att visa uppskattning, förgylla vardagen för någon, överraska med något bara för att göra någon annan glad.
Jag älskar också att få vykort – och att skicka! Det gäller även jul- och påskkort och självklart gratulationskort på födelsedagar och namnsdagar – joho då, även namnsdagar!

Men med åren har människor slutat skicka kort. Det kommer färre och färre julkort och så gott som inga påskkort alls. Gratulationskort kan det komma men vykort från semesterresor – nästan aldrig.

Det handlar om att bry sig om varandra – och att visa det, så känner jag.

För mig är samhörighet viktig. Omsorg och omtanke. Att bry sig. Det betyder också att jag berättar när jag ska åka bort och talar om när jag är hemma igen. Uppskattar också att mina nära gör detsamma. Känslan av gemenskap – att vi bryr oss om varandra – att vi har lite koll på att allt står rätt till. Att vi finns där för varandra.
Det har jag lärt mig hemifrån från mina föräldrar. Vi hade en särskild ringsignal för att meddela: – Nu är jag hemma! Nu behöver du inte oroa dig mer.
En telefonsignal – det räckte.

 Men jag har bestämt mig. Det vår vara nog nu.

Jag vill inte göra avkall på min medkänsla, min omsorg och min önskan om att göra livet lite ljusare för någon om jag bara kan. MEN – jag hejdar mig en smula. Väger in hur mycket det är värt.

Med det menar jag inte att jag förväntar mig tack och stående ovationer för det jag gör – inte alls. Det är inte den personlighetstyp jag är.
Men att hela tiden och ge och inte få respons ger en känsla av tomhet. En sorg. Som att ha en konversation med ett fotografi eller en bild. Glada, varma känslor som ges – men som aldrig studsar tillbaka.

Det handlar inte om bitterhet eller missnöje från min sida. Snarare tänker jag – mina omsorger kanske är besvärande?
Att inte tacka för ett vykort eller en gratulation betyder kanske: – Åh herre Gud, nu skickar hon kort igen och det betyder att jag också måste skicka nästa gång…
Eller: – Jaha, där kom ännu ett telefonsamtal och ett sms – att hon inte ger sig!! Jag orkar inte berätta hela tiden att jag kommit hem! Orkar inte berätta vad som händer i mitt liv. Varför måste jag? Kan hon inte bara sluta tjata!

Det handlar för mig om att växa. Från bådas håll. Både för den som ger av sig själv och för den som är mottagare.
Och det finns en gräns. När ens omtanke och värme stelnar till och blir kall. När man ger upp – för det verkar ändå inte uppskattas – eller tvärtom – det kanske bara är jobbigt för motparten.

Då växer jag. Slutar curla, som jag kallar det. Slutar visa så mycket känslor hela tiden. För jag känner mig stark och förstår att ta vara på mig själv. Växer för att själv orka och må bra.

Motparten behöver kanske också växa. Bestämma sig för hur han/hon ska förhålla sig. Ska det vara omtanke och medkänsla – eller inte, och om – hur mycket?

Och vad innebär det att sluta bry sig om? Om det känns jobbigt och pressade att bemöta någon – hur känns det den dag du själv behöver känna att någon finns där? När du själv behöver ha koll på att dina närmaste mår bra? En form av ansvar faktiskt.

Handlar det kanske om livspusslet och stress i vardagen – att inte ha tid att bry sig om? Och vad betyder det i sin tur? Vad är viktigt i livet och inte?

En tanke. Ett val. Jag har gjort mitt.

Det känns lite ledsamt och jag kan säkert inte hålla mig.
Men det jag nu kommer att göra – det gör jag mera för min egen skull. För att jag bryr mig om någon.  För att det känns gott i mig. För jag älskar att ge av mig själv.

Jag hoppas självklart att motparten ska uppskatta det jag gör  – men är det besvärande och bara jobbigt så hoppas jag personen vågar säga ifrån. För det är också att bry sig om – och att växa.

Jag har slutat curla! Hur gör du?